fredag 19 augusti 2022

The Colony av Audrey Magee


Originalitet och vision, det krävs av en konstnär. I en värld fylld av avbildningar och upprepningar söker sig engelsmannen Lloyd till en avlägsen ö på den irländska kusten. Ivern att komma nära det rena och ursprungliga har fått honom att välja att bli rodd till ön i en liten currach istället för att ta motorbåten. När vi möter honom utgör redan stegen ned till båten en möjlig livsfara, och på behörigt avstånd kan vi skratta åt hans återkommande oro för att drunkna varvad med en känsla av att vara på väg att bli lika hemmastadd som de roende fiskarna. Det är lyriskt berättat i form av bilder som Lloyd tänker att han skulle kunna fästa på målarduk (om han överlever färden).

Lloyd leaned to one side and dropped his hand into the sea, spreading his fingers to harrow the water.
self-portrait: becoming an island man
self-portrait: going native

[...]

self-portrait: drowning I
white-capped waves
engulfing the boat
self-portrait: drowning II
cold salty water
burrowing into paints
into flesh
self-portrait: drowning III
diluting paint
fragmenting flesh
self-portrait: drowning IV
drifts of
grey brown
red yellow
blue green
How much longer?
A while yet, Mr Lloyd.

Väl framme behöver männen flytta runt möblemanget i den lilla stuga Lloyd har hyrt så att sovrummet kan bli ateljé. Fokus flyttar sig för några minuter till kvinnorna kring köksbordet - Mairéad, hennes mor och mormor - som kommenterar och skrattar åt den kinkige engelsmannen på iriska. Femtonårige James är dock litet mer öppen och vänligt inställd till besökaren från omvärlden. Kanske finns det en annan framtid för honom än att stanna på ön för alltid och fiska.

Inte långt senare anländer en annan sommargäst, nu på motorbåten och glatt välkomnad av halvdussinet bofasta på ön. Det är fransmannen Jean-Pierre Masson som för femte gången kommer tillbaka för att dokumentera och analysera iriskan som talas i familjen. Lloyd upprörs av att en annan gäst kommer att störa hans blick på naturen, JP upprörs av att en engelsman kommer och stör hans studieobjekt med sitt språk. Turligt nog finns det ännu ett skjul längre bort att hyra ut åt Lloyd.

The Colony kan betyda konstnärskoloni, vilket Lloyd i förbifarten kallar sin och James gemenskap efter att pojken också börjat måla tavlor och visat sig ha begåvning. Men Irland som koloni i allmänhet och den namnlösa ön i synnerhet är ett större tema. Lloyd vill bli Nordatlantens Gaugain med sina bilder av klipporna och människorna på den karga ön. JP, i sin iver att bevara iriskan, försöker kväsa alla försök att tala engelska och söka sig bort från ön, vilket irriterar lika mycket som hur han envist kallar James för Séamus. Båda männen har en föreställning om hur de vill att öborna skall vara. Tack och lov får vi också höra deras egna tankar.

Varvat med historien kommer korta rapporter från the Troubles - detta är sommaren 1979 med många blodiga dåd från såväl katolskt som protestantiskt håll. I periferin kommer konflikten och dess konsekvenser in i öbornas tankar, men egentligen inte i tillräckligt hög grad för att motivera uppräkningen av offer, hur grymt och minnesvärt det än är att höra de korta orden om deras liv och död. Men huvudberättelsen är ändå konstnären Lloyd och hur hans blick förändrar livet för människorna på ön, och den är mycket insiktsfullt och intressant beskriven.

3 kommentarer:

Micki sa...

Hej Jenny!
Av det jag läste så låter det som en mycket fängslande bok!

Jag gillade konstnnärskolonin om jag förstod det rätt så var det det dom hade på ön?

En konstnärskoloni menar jag?

Marika Frykholm

Micki sa...

Hej Jenny!
Har nu läst din recension lite mer ingående. Så Lloyd bosätter sig på den irländska ön och bildar en konstnärskoloni och lär känna mamman, mormodern och den unge James som han har hamnat hos. Då hänger jag med. Det låter som en mycket fängslande roman och mycket färgstarkt beskrivet.

Marika Frykholm

Jenny B sa...

Tack för dina kommentarer och frågor! Det är ju inte en regelrätt konstnärskoloni de bildar, Lloyd och den unge James som lär sig att måla vid sidan om honom, men just i ögonblicket tyckte Lloyd om att tänka så, kanske för att känna sig själv litet mer viktig, som att han grundade något nytt som skulle komma att bli viktigt och uppmärksammat i resten av världen.