Light From Uncommon Stars av Ryka Aoki

Boken Light From Uncommon Stars har två huvudhandlingar - tre, om man räknar resan för Katrina, den ena huvudpersonen. Den är viktig, och den sker i ljuset av en fantasy-stjärna och en science fiction-stjärna. För den andra huvudpersonen, Shizuka Satomi, har sålt sin själ till Helvetet för sin karriär inom klassisk musik. Av olika orsaker behöver hon leverera sju andra själar till Helvetet för att rädda sin egen själ, och tiden rinner ut för att hitta den sjunde och sista. Den tredje huvudpersonen är kapten Lan Tran, som flytt med sin familj från en planet i krig och nu driver butiken Starrgate Donuts i en kalifornisk förort.

Katrina har också flytt, från sin våldsamme och oförstående far och sedan också från de vänner hon trodde hon kunde lita på. Vad hon vill med sitt liv är att få spela fiol och bli sedd som kvinna, vilket inte är lätt för en transflicka omgiven av både familjemedlemmar och främlingar som inte vill förstå. Det förstnämnda kan dock Madame Satomi hjälpa till med. Bland de förväntansfulla underbarn som längtar efter att få ge sin själ till the Queen of Hell, som hon kallas, hittar hon ingen lika lockande ton som hos Katrina. Och detta trots att Katrina inte fått någon klassisk skolning eller ens spelar de klassiska standardverken, utan har lärt sig själv och spelar musik från dataspel i egna klipp på Youtube.

Light From Uncommon Stars handlar också väldigt mycket om att stå emot motgångar och fördomar för att följa sitt eget kall. Förutom Katrina får vi möta den skickliga fiolreparatören Lucy Matía som aldrig fått förtroendet hon förtjänat i familjeföretaget Matía and Sons. Nedlåtande behandling i både nutid och återblickar visar hur de ifrågasatts och behandlats som ovärdiga, i Katrinas fall också många scener av fysiskt våld och sexuell förnedring. Men trots att Ryka Aoki följer mottot show, don't tell är hon tyvärr inte skicklig nog för att göra de återkommande ögonblicken av tvivel och smärta till något levande, något mer än korta infodumpar. Det beror delvis på att hennes språk är ganska simpelt och delvis på att karaktärerna inte tycks ha mer djup än just vad som krävs av berättelsen. Här ett skärande exempel från bokens andra halva:

Windee Tran didn't know why she was so smart. She just was. The captain had asked her to realign the space-time filaments, which had been easy. Now she was modeling a tectonic profile for the gravion emitters. That was easy too.

So now Windee was looking for something else to do.

Familjen Tran, vilka dittills förutom matriarken Lan varit en anonym grupp i berättelsen, kastas in i centrum och börjar agera på oförutsägbara sätt för att kasta handlingen åt svårbegripliga håll. Hela tiden har denna familj av aliens varit som en helt vanlig jordisk familj fast (i verkligheten, och på något oförklarat sätt dolt) plommonfärgade. Nu börjar verkligen fogarna i berättelsens inre logik att knaka och släppa, för att sedan tejpas ihop med Katrinas och Shizukus halva av handlingen litet för enkelt.

Något som boken gör bra (om än till överdrift många gånger) är att beskriva njutningen av nylagad mat, och hur musik kan väcka minnen, skönhet och visioner av nya världar hos människor. Det som familjen Tran har flytt från är bland annat the Endplague, där hela civilisationer hamnar i en sorts kollektiv depression där inget känns meningsfullt längre. I kontrasten mot dem blir det tydligt hur underbart och också viktigt det är att ägna sig åt annat än den snöda överlevnaden, och att njuta av smakliga måltider och estetik som utmanar ens känslor.