Pianorama - Parade Francaise och Till Paris!

Matilda Lindholm

Endast en timme lång var konserten Parade Francaise, men programmet var så rikt att det absolut var en glädje att vara där. De korta styckena och deras kompositörer introducerades av Roland Pöntinen och den första pianisten på scen, Matilda Lindholm, som passande kallade de tre verken av Lili Boulanger för eleganta, nostalgiska och litet Hollywoodtonade. Verken i fråga var D’un vieux jardin, D’un jardin clair och Cortège (alla från 1914), där jag i synnerhet tyckte om den livfulla Cortège.

Mélanie Benis komponerade flera stycken på temat Kvinnliga legender, och vi fick höra Desdémona op 101 (1913) och Salomé op 100 (1909), där den sistnämnda sannerligen var fascinerande med sina taktartsbyten och humörsvängningar från smeksamma till farliga toner.

Matilda Lindholm avslutade sin halva av konserten med tre verk ur Images, samling nr 2 för piano av Claude Debussy, och visade att hon kan spela såväl dramatiskt (Salomé) som målande med porlande toner, i synnerhet i det sista stycket av de tre med de fantasieggande namnen Cloches à travers les feuilles, Et la lune descend sur le temple qui fut och Poissons d’or.

Terés Löf

Så intog Terés Löf scenen med Arthur Honeggers mycket intensiva Trois pièces för piano (1919). Mellan de två nästan aggressiva första och sista satserna finns en mild sats som heter Hommage à Ravel, och den Pianosonatin i fiss-moll (1905) av Maurice Ravel själv var även den lugnare och ändå med den originalitet som Ravels musik har. Vers la vie nouvelle (1915) av Nadia Boulanger som avslutade konserten hade temperament men slutade sympatiskt nog i toner som var sökande, dock inte osäkra. Bra!

Några timmar senare vidtog festivalens sista konsert med titeln Till Paris! Som inledning fick vi ett flertal roliga verk för fyrhändigt piano, framförda av Roland Pöntinen och Love Derwinger. De turades om ett par gånger vilken sida de satt på, och det förbryllande var att Pöntinen behövde justera pianopallen varje gång de bytte plats, trots att Derwinger inte hade höjt eller sänkt den under sin sittning. Ett mysterium! Men det är viktigt att sitta bra!

Som sagt, riktigt rolig och därtill busig var Igor Stravinskijs Trois pièces faciles för fyrhändigt piano (1915), ävenså Francis Poulencs Sonat för fyrhändigt piano (1939), speciellt i sista satsen där stämmorna leker stafett med en pigg melodi. Så slöt Peter Fridholm och hans flöjt upp intill Roland Pöntinen och flygeln för Darius Milhauds Sonatin för flöjt och piano (1922), behaglig och fin. Mer Stravinskij! Cinq pièces faciles för fyrhändigt piano (1917) och så Maurice Ravels Rapsodie espagnole, version för fyrhändigt piano (1908) vilken tillsammans med tidigare Ravel-verk under festivalen befäste min kärlek till hans musik.

Maurice Ravel

Vafalls! En blåsarkvintett på scenen! Det var inga mindre än Royal Wind Quintet bestående av nämnde Fridholm, Fredrik Söhngen (oboe), Staffan Mårtensson (klarinett), Anders Engström (fagott) och Benedikt Scholtes (horn). Efter all förvisso vacker pianomusik var det fint att få höra blåsinstrument i valda stycken ur La cheminée du Roi René för blåsarkvintett (1939) av Darius Milhaud. Vi är väl förlåtna om vi gäspade till litet efter det, för sista satsen, Madrigal-Nocturne, utgör ju den ljuvliga vinjetten till nattradion i P2.

Fast ingen orsak till gäspning, förstås, när Roland Pöntinen anslöt för festivalens sista stycke, Sextett för piano och blåsare (1939) av Francis Poulenc. Fantastisk musik, full av liv och energi, vilket gör de sista litet vemodiga tonerna ännu mer effektiva och minnesvärda. Vilken underbar festival det har varit! Tack till Roland Pöntinen, Konserthuset och alla medverkande!