Med det mindre vanliga kammarmusikinstrumentet ackordeon tar den finske musikern Janne Rättyä plats på scenen i Grünewaldsalen tillsammans med Cecilia Zilliacus på violin, för ett framförande av Igor Stravinskijs melodiska Suite Italienne (1934) i en version för violin och ackordeon. Ackordeonet passar utmärkt som ersättare för pianot i de många lekfulla och ibland dramatiska variationerna i sviten.
De valda verken i konserten är till största delen hyllningar och nickningar till tidigare kompositörer, i vissa fall till andra på programmet. Kati Raitinen ansluter på scenen för att tillsammans med Rättyä spela Philippe Hersants Strophe – Hommage à Henri Dutilleux för cello och ackordion. Denne Dutilleux dyker senare upp i konserten med en Hommage à Bach ur Au gré des ondes, version för cello och ackordion (2014), här dock med violin och ackordeon. Det är en innerlig och vemodig hyllning till den store Bach med de två instrumenten fint kompletterande varandra.
Även Kaija Saariaho vill hylla Bach, eller snarare ge en paus från honom, i sina Sept papillons för solocello (2000) som är tänkta att spelas emellan Bachs verk. Det är nästan det som sker här, när Dutilleux' Bach-hyllning inramas av fjärilarna nummer två och fyra, inte alltid så lätt fladdrande men på ett sätt så att till och med de djupa tonerna känns passande i ett fjärilsformat.
Och dessa fjärilar är i sin tur omgivna av Philippe Hersant - först den nämnda Strophe och sedan av Lully Lullay, version för cello och ackordion (2017). Hersants imponerade och intresserade mig mycket i den här konserten. Det som vid första tonerna verkade som lekfulla eller dramatiska cellomelodier ovanpå enkla ackord från ackordeonet var inte så simpelt alls. När jag valde att fokusera på ackordeonet så hade det intrikata harmonier som i sig var vackra melodier. Tillsammans blev de två stämmorna dock ännu bättre.
Sist i konserten var det dags för ett uruppförande, Kvartett för ackordeon och stråktrio av Kalevi Aho. Nu anslöt Riikka Repo på viola för att fullborda stråktrion, och tillsammans tog sig de fyra på scenen an detta litet krävande verk som inte väjde för dramatiska, nästan aggressiva klanger. Sammanlagt var detta en mycket varierad konsert, bitvis svårsmält och bitvis ljuvlig, och ensemblen var uppenbart nöjd över att äntligen få spela det nyskrivna verket efter lång väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar