Precis som i den första boken, Noumenon, så startar generationsskeppen i Noumenon Infinity sin långa (åter)resa till Dysonsfären på premisser som jag finner skrattretande dåliga. Den här gången behöver de övertyga de förslöade människorna på jorden om att de har en anledning att resa, och den är att någon gissar att om man bygger färdigt Dysonsfären/nätet så kommer man att få jättemycket energi som man kan ta med sig tillbaka till jorden så att jordens befolkning kan göra allt man vill för all framtid! Åhå, hur skall man baxa hem den här energin då? Det vet de inte än men de får de klura ut när de kommer fram. Och än en gång reser skeppskonvojen i hundratals år utan att planera för vad de skall göra när de kommer fram. Inte en enda av de hundratusen klonerna på skeppet verkar ha det som uppgift.
Andra recensenter jag hittat är mycket mer entusiastiska över de här böckerna, och i synnerhet persongalleriet som de finner rikt och djupt mänskligt. Där har jag svårt att hålla med, och det inte bara för att vi än en gång möter generationer av kloner som förväntas ha samma namn och färdigheter som sin ursprungsmänniska (om än med vissa variationer den här gången).
Parallellt med Noumenon-konvojen får vi också följa en annan konvoj av skepp från en annan forskningsinriktning som skulle undersöka SD-driften, den hyperrymdsfärdväg som rymdskepp använder sig av. De båda konvojerna kommer att hamna i omständigheter som är mycket konstiga och svårbegripliga, och det är det mest intressanta med boken. Då och då får jag känslan av att Lostetter enbart har skrivit ned det mest udda hon kunde tänka sig och inte har någon underliggande (outsagd) förklaring till varför det sker som sker - detta då vetenskapligheten och logiken i handlingen redan lämnat så mycket att önska. Jag väljer ändå att hänge mig åt den spännande känslan av att hamna inför något som är så förvirrande udda att våra mänskliga hjärnor inte kan förklara det. Men i slutändan är även Noumenon Infinity en frustrerande banal upplevelse för mig.
Fler böcker av Marina J. Lostetter:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar