This Mournable Body av Tsitsi Dangarembga

Fångad i sin sorgsamma kropp känner Tambudzai Sigauke att hon är på väg att förlora greppet om livet. Något, vad som helst måste hon göra för att inte glida längre utför. Flytta ut från det hostel hon alltid varit för gammal för, hitta ett annat arbete efter att hon sagt upp sig från reklambyrån som inte gav henne erkännande för hennes texter.

Men varje försök framåt möter motstånd, både utifrån och inifrån. Det klämmer i de egna fötterna när Tambudzai pressar ned sig i sina Lady Di, skorna från Europa, för att se proper ut. Och det är redan mycket annat som tynger henne i tankarna; minnen från släktingarna i hembyn, de som skadats i kriget eller på hemmaplan, känslan av att ha slösat bort den utbildning hon kämpade sig till. Människorna runt om henne i hemlandet Zimbabwe bär på samma tyngder och samma vilja att ta sig upp, till den grad att de alltid är nära att dra ned någon annan för att kunna klättra eller bara känna sig bättre för ett ögonblick. I en kuslig scen tidigt i boken ramlar på några ögonblick Tambudzais granne Gertrud från att ha varit en beundrad vacker figur till att dra på sig massans ilska, hatramsor, hot och närapå stenkastning. Våldet ligger alltid nära under ytan.

Människorna i Tsitsi Dangarembgas bok talar på en gång övertydligt och i liknelser som kan vara svåra att följa. När Tambudzais hyresvärdinna presenterar sin brorsdotter Christine men bara talar om sin brors olycka protesterar Christine:

"Is that it, Tete?" Christine asks when the greetings are finished. "Saying here is someone, but only talking about her father. And of things that nobody can talk of sanely in this country."

An awkward silence follows, for you are all members of a peace-loving nation. You do not talk of how citizens dissented and how their ghastly crushing cast bodies into disused mine shafts and swept them into railway carriages like debris dropped by a whirlwind.

"Are you saying it is not true, Christine, that there is no one that I called brother, Kiri?" your landlady says in a tone that stops everyone thinking anything at all.

Helt utan chanser är inte Tambudzais liv. Att bli lärare kändes alltid som att ge upp men det ger henne en tids respit. Men studenterna är ohörsamma och bryter mot skolans regler. Det är först sent i boken som vi får reda exakt hur det gick till, men Tambudzai hamnar på ett mentalsjukhus. Inte för alltid, hon blir utskriven och går vidare i livet. Men hyenan som hånade henne inifrån henne själv har inte lämnat henne helt. Och några tillfällen av framgångar i Zimbabwe räcker inte för alltid, det finns alltid nya saker kan gå snett och särskilt om någon annan vill det. Det är lätt att säga till en människa att aldrig ge upp, finna energi och göra nya försök, men Tsitsi Dangarembga visar hur svårt det verkligen kan vara när motståndet skrapar en från alla håll.