År 1938 skrev den sovjetiske kompositören Reinhold Glière en Harpkonsert, menad för den uppmärksammade harpisten Ksenia Alexandrovna Erdely som också bistod honom med många goda råd angående vad som var tekniskt möjligt. Resultatet är en lyrisk konsert som verkligen tar tillvara på hur skönt harpan kan klinga. Även orkestern får klinga vackert i en dialog med soloinstrumentet. Till Kungliga Filharmonikernas konsert var den skicklige harpisten Xavier de Maistre inbjuden, och under ledning av lyhörda Nathalie Stutzmann skapade de riktigt ljuv musik. Om musiken är tekniskt utmanande för solisten så märktes det aldrig av i någon form av uppvisningsdrillande; tonerna flödade lätt och lyckligt från såväl harpa som orkester.
Konsertens andra verk var musikhistoriens kanske mest kända verk, Ludwig van Beethovens Symfoni nr 5 "Ödessymfonin", med de mest kända inledningstonerna. Visste den gode Beethoven själv vilken ikonisk tonsekvens han hade skapat? Han måste ha räknat med att vi inte skulle tröttna på den, för han låter den upprepas så många gånger, även med olika variationer, i första satsen, och den dyker upp i aningen förklädd form i de andra satserna trots att de skiljer sig formen. Under den första satsen hade jag verkligen velat höra till de lyckliga femtio som satt i publiken, för att få sitta mitt i de stora klangerna och överväldigas av dem. Ödessymfoni eller ej, det var energi som flödade från utsändningen och de avslutande satserna klingade vackert och faktiskt hoppfullt från de kära musikerna på scenen. När vi inte kan vara på plats är det mycket generöst att vi får lyssna hemma och känna oss delaktiga i världshistoriens bästa musikframföranden.
Länk till Harpa och Beethovens Femma på Konserthuset Play
Konsertens andra verk var musikhistoriens kanske mest kända verk, Ludwig van Beethovens Symfoni nr 5 "Ödessymfonin", med de mest kända inledningstonerna. Visste den gode Beethoven själv vilken ikonisk tonsekvens han hade skapat? Han måste ha räknat med att vi inte skulle tröttna på den, för han låter den upprepas så många gånger, även med olika variationer, i första satsen, och den dyker upp i aningen förklädd form i de andra satserna trots att de skiljer sig formen. Under den första satsen hade jag verkligen velat höra till de lyckliga femtio som satt i publiken, för att få sitta mitt i de stora klangerna och överväldigas av dem. Ödessymfoni eller ej, det var energi som flödade från utsändningen och de avslutande satserna klingade vackert och faktiskt hoppfullt från de kära musikerna på scenen. När vi inte kan vara på plats är det mycket generöst att vi får lyssna hemma och känna oss delaktiga i världshistoriens bästa musikframföranden.
Länk till Harpa och Beethovens Femma på Konserthuset Play
 |
| Foto: Yanan Li |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar