Splendor av Stefan Lindberg

Det finns böcker som beskriver andra, fantastiska världar och det finns böcker som beskriver något fantastiskt, mystiskt som lurar just bakom verklighetens kulisser. Jag tycker om båda sorterna om de är välskrivna, men den andra kategorin är det lättare att misslyckas i. För mig är det alltid en extra bonus om boken utspelar sig i mina egna kvarter, vilket hänt ett par gånger och nu sker igen i Stefan Lindbergs Splendor.

Men författarjaget, som också heter Stefan Lindberg och har samma utgivninga böcker på sin meritlista, gör många varv till fots i Stockholm och allt börjar på Babylons uteservering vid Björns trädgård på Söder. Där hänger även i nomala fall många existenser med erfarenhet av spännande eller svåra liv och sinnesutvidgande droger. Men mannen som börjar tala med Stefan Lindberg har dessutom ett minne av författarjaget från Berkeley - där Lindberg aldrig varit - tillika andra minnen från Lindbergs liv som han aldrig avslöjat för andra.

Ett sätt att skriva om det övernaturliga är att förankra den övriga berättelsen hårt i vardagen. Stefan Lindberg gör det väl med sina skildringar av de varma sommarnätterna, stadsmiljöerna och människorna där. Och så kommer antydningarna om att det finns något mer bortom det. Detsamma återkommer i den gästande mannens berättelse, Mathias Johansson som vill kallas Splendor. När han berättar om vad han upplevt i gruppen som sökte efter Paradiset så utspelar det sig i en småländsk villaträdgård, en normalsvensk miljö så god som någon.

De här glimtarna av Paradiset blir mer lockande ju mindre tydlig informationen är, det känner både läsaren och författarjaget. Men så blandas historien upp med berättarens vardagsliv och namedropping av litteratursveriges halvkändisar och halvfarliga knarkupplevelser i rekordtempo. De sistnämnda partierna är så intensivt ointressanta att de mest irriterar. Till det kommer rörigheten i berättandet; många antydningar följda av "men det kommer jag till sedan", många spår och möjligheter som berättaren inte följer upp ordentligt, hopp i kronologin som inte tillför något till historien eller stämningen. Bit för bit vaskas mysteriet ut, och var det ens så spännande till att börja med egentligen? I en scen där en utmattad berättare betraktar förbigående människor utan minsta intresse för deras liv kan man råka tänka på vad Paradisets ritualer lovar: ett uppgående i varandras sinnen och full tillgång till varandras minnen. Är det ens något lockande med det? Förutom den sinnesutvidgande tekniken och några få mystiska ögonblick? Boken började bra men vattnade efter hand ur sin egen historia.