Guests of Honor Gunilla Jonsson och Michael Petersén
Till lilla Sverige kom det där med rollspel västerifrån i början av 1980-talet och väckte intresse. Inte mycket intresse, bara några få sysslade med det, så få att ingen ens märkte dem och mobbade dem för att vara nördar. Skulle det inte vara en bra idé att skapa ett svenskt rollspel? Michael Petersén hängde i den klassiska spelbutiken Tradition, femton år äldre än genomsnittsbesökarna och alltså vuxen, blev tillfrågad om att göra en variant på Gamma World. Det han och Gunilla Jonsson skapade, Mutant, blev ganska olikt men mycket framgångsrikt i sin originalitet.
Inspirationen till Mutant kom från Jack Kirbys bok Kamandi, där muterade djur lever tillsammans i i grupper, och fick en touch av gullig brittisk mossighet. Till det kom litet inspiration från Stalker och Apornas Planet. Sedan hade ju Jonsson och Petersén inte varit utanför Mälardalen, så Mutant hamnade i en otvetydigt nordisk geografi. Djurstammarna blandades upp med varandra och in i mixen kom människor och robotar och resultatet blev en sorts 1700-talsvärld.
Mutant täckte upp spellängtan hos de yngre spelarna, men Fredrik Malmberg på Äventyrsspel ville nu ha något för tonåringarna - typ demoner på motorcyklar med maskingevär! Det var inte riktigt så det blev när Gunilla Jonsson och Michael Petersén började spåna, men hellre inte så esoteriskt som de själva velat göra, och avvägningen mellan de två ytterligheterna var nog det som gjorde spelet Kult så attraktivt. Jonsson och Petersén ville ha en värld att hänga upp handlingen på, likt Lovecrafts rika monstergalleri, och valde in element från västerländsk magi, gnosticism, Aleister Crowley, Livets träd från kabbalah, och känslan av att "Världen är inte som du tror att den är".
Det ökända äventyret med den flådde påven hade de provspelat med testgrupper som lyssnat på påvens varningar och räddat världen, som det egentligen var tänkt. Men när äventyret spelades på LinCon blev det så att alla grupper utom en faktiskt flådde den motbjudande men välvillige påven. Ja, skriver man ett rollspel är det som med all annan kultur; man skickar ut den i världen som en flaskpost och så är det upp till mottagarna vad de vill göra.
Vad som hände när Livets Ord etablerade sig var att de letade upp en tydlig fiende: Kult-spelet som innehöll våld, sex och vapen. De startade ett drev som medier till stor del hängde på, även om Kult och dess skapare även blev försvarade då och då i media. Jonsson och Petersén duckade själva helt för alla frågor vilket de ser som smartare än att försöka försvara sig, och det kändes också så tydligt att de var utsatta för ett drev som inte var öppet för diskussion. Men ibland kändes det tråkigt när Aftonbladet refererade till hur de utsetts till Sveriges ondaste människor.
Häromåret skulle Kult rustas upp för nya spelomgångar, och man ville använda de ursprungliga texterna. Först blev Gunilla Jonsson sur för det men skrev sedan efter diskussioner en ny text, och så började Jonsson och Petersén att skriva romanen Döden är bara början. Den är inte knuten till spelet men utspelar sig i samma universum, och huvudsakligen i Berlin. (Kanske kommer det speltillbehör med Berlin som huvudperson, vilket staden ju är i boken; en av huvudpersonerna i alla fall.) Inspiration var China Miéville, både The City & the City och hans bok om Paris, och Clive Barker, och kalla kriget som kändes mer outforskat än andra världskrigstiden. Östberlin och dess historia kändes som en bra aspekt av fängelsevärlden de beskriver. Vardagligheten bland tortyrscenerna utgörs av styrelsesammanträden och torr byråkrati, en motsats till det friare livet som konstnärerna för. Det skall bli två böcker till, och i nästa som heter De levande döda försökte de ta sig utanför Berlin men karaktärerna vill helt enkelt inte. Likt rollspelare som bara inte går dit spelledaren vill!
I byrålådan har de en väldigt snuskig vampyrroman som refuserades från Norstedts med den klara formuleringen "Bokens litterära kvaliteter drunknar i blod och sperma". Den kommer nog aldrig att bli utgiven, men efter de tre Kult-böckerna i Berlin blir det nog dags för det sedan länge pågående projektet med en svensk historisk deckare från 1890-talet.
Automisation and AI - and their influence on us
Annalee Newitz, Charlie Jane Anders, Eva Holmqvist och Edmund Schluessel talade om automatisering och AI under ledning av Linn Liljemo. Annalee Newitz berättade en anekdot om hur ett företag i Berkeley hade små robotar som levererade mat hem till folk som beställt hämtmat, och stolt sade att de styrdes med AI för att inte krocka med människor och föremål. Men det visade sig att de små robotarna faktiskt var styrda av människor i Colombia!
Hon fortsatte med att påpeka att vi idag inte egentligen förstår vad mänsklig intelligens är, och hur känslor, fördomar, dagsformen med mera spelar in. Man försöker programmera sociala robotar med lämpliga sociala responser (le tillbaka när någon ler mot den och så vidare), men detta är något som inte heller alla människor klarar av. Olika AI kommer att vara bra på olika uppgifter, och AI kommer också att tas emot på olika sätt i olika grupperingar; science fiction-fans kommer kanske att vara glada och välkomnande, medan andra grupper kommer att vara fientliga och vara tydliga med att AI är deras slav. Eva Holmqvist nämnde att gränsen för vad som är intelligent kommer att vara suddig, och en AI:s intelligens kommer nog att vara annorlunda än vår, men om vi envisas med att se dem som underlägsna kommer de till slut att vilja göra uppror. Hon flikade också in att en AI kan ha fel, så även om de sätts i expertpositioner skall man inte helt lita på dem.
Diskussionen rörde sig över flera olika ämnen, och en bra uppföljare var Eva Holmqvists föredrag direkt efteråt, Kan en AI ha fördomar? Där tog hon upp, liksom första gången hon höll föredraget, hur AI kan ha fördomar som dels kommit in från början genom vilket träningsmaterial som använts, och dels kan påverkas åt olika håll av den fortsatta interaktionen den är med om. Vi möter ju AI idag säkert oftare än vad vi själva tror. Ett exempel är Google Translate, ett annat är Netflix förslag på vad man skulle vilja se härnäst. Där hade publiken en del önskemål på hur den kunde utvecklas: kunna stänga av den så att en outlier inte påverkar den verkliga intressesfären, och möjlighet att poola samman flera kontons intressen för att hitta en film som hela familjen gillar.
God dividing by zero: the mathematics of black holes
Edmund Schluessel har doktorerat i astrofysik och höll ett föredrag om egenskaper hos svarta hål. Jag skakade så mycket jag kunde i min universitetsmatematik men kunde inte riktigt hänga med i formlerna han visade. Därför blev jag ännu mer imponerad av den tyske astronomen Karl Schwarzschild som löste Einsteins fältekvationer medan han själv låg i fält år 1915 - beräkningarna var för honom en paus från kriget, men tragiskt nog dog han året senare.
Jag kan dock utan tvekan skriva under på Schluessels svar på varför svarta hål fascinerar så: inget ljus lämnar svarta hål, de rymmer oanade krafter, de ligger bortom gränserna för vårt kunnande, vi måste använda oss av matematik för att försöka förstå dem; och de hör till naturens extremer, som hajar och chilipeppar.
Guest of Honor Annalee Newitz
Kisu Leikomaa intervjuade en av Replicons hedersgäster, Annalee Newitz, vars blogg io9 var en livlina för mig under många år.
När Annalee Newitz var barn läste hon jättemycket, och när hon läst alla barnböcker på biblioteket var hon inte riktigt redo att börja på vuxenböckerna. Men mittemellan stod hyllorna med science fiction-böcker, så dit gick hon och började låna och läsa så mycket att hennes litteraturvetarföräldrar blev oroliga. Det blev litteraturvetare av Annalee också, men tack vare en kurs i American Studies kunde hon skriva sin avhandling om monsterfilmer. Hon trodde hon skulle bli kvar i akademin och började leta efter lärarjobb, men det visade sig vara enklare att hitta jobb som teknikjournalist för tidningar, och då kunde hon också stanna i San Francisco. Ibland var hon även kulturredaktör, och hon älskar när vetenskap och kultur överlappar.
År 2008 blev hon kontaktad av Gawker ungefär med orden "My boss wants a science blog". Annalee Newitz trodde att de kanske ville ha något lika sensationalistiskt som resten av Gawker, men nej, de ville ha något futuristiskt och hon fick fria händer att anställa några andra, bland annat Charlie Jane Anders, och så skapades io9 - "We come from the future". Vid lanseringen hade de redan hunnit skriva 900 artiklar så folk trodde att de funnits jättelänge och de hade missat dem. De var inte sensationalistiska utan skrev om vetenskap och populärkultur på ett seriöst men underhållande sätt. Bloggar var fortfarande nya och spännande, och i kommentarsfältet utökades diskussionen av kunniga och engagerade läsare. Men när bloggfenomenet dog (??!!) lämnade hon io9 och Gizmodo, var frilansande teknikjournalist ett tag och började skriva böcker.
För en artikel hade hon besökt ett utvecklingscentrum där man simulerade jordbävningar för att se hur väl strukturer kunde hålla. Där fanns bland annat stora, starka robotarmar utan kroppar som slog och skakade på strukturerna i fråga. De fascinerade Annalee Newitz. Hur skulle det kännas att ha sådana armar? Hur känner de smärta? Det plockade hon upp och använde för Paladin, stridsroboten som är en av huvudpersonerna och det egentliga centrat i Autonomous. Som robot är Paladin okönad, men man tänker lätt att den stora starka typen med automatvapen i bröstet är en man. Fast under handlingens gång byter Paladin genus till kvinna, vilket inte är någon stor sak för hen men desto viktigare för dem runt omkring, både motspelare i boken och läsare. Ett annat tema i Autonomous är prestationshöjande droger, vilket Newitz hade dåliga erfarenheter från när en vän bjudit på något som fått henne att skaka och må illa.
Charlie Jane Anders och Annalee Newitz saknade io9 och har sedan ett år tillbaka podcasten Our opinions are correct där de pratar om liknande saker som på io9. De trodde att det skulle bli lätt - "Vi pratar om det här jämt så vi tar och spelar in det här i vardagsrummet!" - men så enkelt var det självklart inte. De har blivit mer professionella och har ibland gäster, och sedan ett tag tillbaka går de inte ens med förlust utan jämnt upp!
I höst kommer Annalee Newitz nästa bok, The Future of Another Timeline, där tidsmaskiner hittats i geologiska formationer, ingen vet hur eller varifrån, men så har geologi blivit den stora grejen. En del är fria att resa med dem; feministgeologer reser tillbaka i tiden för att förbättra för kvinnor, men den ena av huvudpersonerna är en kvinna som är fast i 1990-talets Irvine och inte har det så bra. Det skall visa sig att hon har kopplingar till den andra av huvudpersonerna.
Därefter kommer Newitz att skriva en bok om varför människor överger städer, centrerat kring några städer i forntiden som till exempel Angkor. Det enkla svaret är att det beror på två faktorer som båda måste finnas: politisk instabilitet och instabilitet i den omgivande miljön. Några börjar flytta, fler och fler flyttar också, och till slut finns det för få kvar för att stadens funktioner skall gå att upprätthålla. En stad som inte övergavs men som hon ändå är fascinerad av just nu är Pompeji, då främst graffitin på bordellen där de prostituerade skrev sina namn och titlar - FUTURIX, FELLATRIX - lika stolt som dåtidens stora politiker. Penetrationsdrottning!
Finkultur & fulkultur
Jerry Määttä, Gunilla Jonsson, Michael Petersén, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg talade under ledning av Elin Säfström om huruvida fantastik börjar bli bättre emottaget av etablissemanget nuförtiden. Jerry Määttä som ju forskat på det berättade att under 1950-talet togs science fiction emot väl i Sverige, även om kritiker kunde vara oense om vilka böcker som var bra eller dåliga. Harry Martinsson sade att Ray Bradburys Martian Chronicles var viktiga böcker. Men så skiftade opinionen och under 1960-talet ansågs SF generellt som skräp. Så sent som 2010 när Stockholms Stadsteater satte upp Aniara ville man absolut inte kalla den för SF.
Men när Cirkeln kom blev den Augustnominerad, vilket var förvånande för alla utom Sara Bergmark Elfgren som mutat juryn med jättemycket pengar och Mats Strandberg som utfört blodsritualer (SKÄMT!!!). Dörren hade öppnats av John Ajvide Lindkvists Låt den rätte komma in, och där fanns ju ett stråk av socialrealism i båda böckerna. Men de fick ändå påminna om då och då att många stora verk i historien varit fantastik och skräck: Frankenstein, Selma Lagerlöf med flera. Generellt togs Cirkeln också emot mer entusiastiskt för att den var en ungdomsbok; på Rabén & Sjögren hyllades författarna men inte lika mycket på Bonniers förlagsfester. Något liknande kan man se på Dramaten där regissörer och skådespelare ger mer uppskattning och pepp till Bortbytingen än till andra uppsättningar.
Gunilla Jonsson och Michael Petersén återgav sin historia med Mutant och Kult, vilken en del av oss hört under deras hedersgästintervju. Michael Petersén påpekade också att en anledning till att fantastik kan tas på allvar idag är att den har blivit så mycket bättre de senaste tjugo åren.
Måste acceptans och uppskattning alltid gå via ett motstånd, så som det varit med rock och en gång i tiden romaner, frågade Elin Säfström. Det verkar vara så att pendeln svänger, svarade Mats Strandberg, och nu har den nästan svängt för långt: även ganska dåliga skräckromaner får snälla recensioner, kanske för att det blivit en hype som osjälvständiga recensenter inte vågar gå emot. Så kan det nog vara, även om jag inte tycker att SF blivit lika (rättmätigt) uppvärderat som deckargenren blev (till överdrift) för tjugo år sedan. Där kan jag också passa på att säga att jag är glad att jag kan uttrycka mig fritt här och inte behöver hålla mig väl med författare eller kulturjournalister med ett vätt finger i luften!
Till lilla Sverige kom det där med rollspel västerifrån i början av 1980-talet och väckte intresse. Inte mycket intresse, bara några få sysslade med det, så få att ingen ens märkte dem och mobbade dem för att vara nördar. Skulle det inte vara en bra idé att skapa ett svenskt rollspel? Michael Petersén hängde i den klassiska spelbutiken Tradition, femton år äldre än genomsnittsbesökarna och alltså vuxen, blev tillfrågad om att göra en variant på Gamma World. Det han och Gunilla Jonsson skapade, Mutant, blev ganska olikt men mycket framgångsrikt i sin originalitet.
Inspirationen till Mutant kom från Jack Kirbys bok Kamandi, där muterade djur lever tillsammans i i grupper, och fick en touch av gullig brittisk mossighet. Till det kom litet inspiration från Stalker och Apornas Planet. Sedan hade ju Jonsson och Petersén inte varit utanför Mälardalen, så Mutant hamnade i en otvetydigt nordisk geografi. Djurstammarna blandades upp med varandra och in i mixen kom människor och robotar och resultatet blev en sorts 1700-talsvärld.
Mutant täckte upp spellängtan hos de yngre spelarna, men Fredrik Malmberg på Äventyrsspel ville nu ha något för tonåringarna - typ demoner på motorcyklar med maskingevär! Det var inte riktigt så det blev när Gunilla Jonsson och Michael Petersén började spåna, men hellre inte så esoteriskt som de själva velat göra, och avvägningen mellan de två ytterligheterna var nog det som gjorde spelet Kult så attraktivt. Jonsson och Petersén ville ha en värld att hänga upp handlingen på, likt Lovecrafts rika monstergalleri, och valde in element från västerländsk magi, gnosticism, Aleister Crowley, Livets träd från kabbalah, och känslan av att "Världen är inte som du tror att den är".
Det ökända äventyret med den flådde påven hade de provspelat med testgrupper som lyssnat på påvens varningar och räddat världen, som det egentligen var tänkt. Men när äventyret spelades på LinCon blev det så att alla grupper utom en faktiskt flådde den motbjudande men välvillige påven. Ja, skriver man ett rollspel är det som med all annan kultur; man skickar ut den i världen som en flaskpost och så är det upp till mottagarna vad de vill göra.
Vad som hände när Livets Ord etablerade sig var att de letade upp en tydlig fiende: Kult-spelet som innehöll våld, sex och vapen. De startade ett drev som medier till stor del hängde på, även om Kult och dess skapare även blev försvarade då och då i media. Jonsson och Petersén duckade själva helt för alla frågor vilket de ser som smartare än att försöka försvara sig, och det kändes också så tydligt att de var utsatta för ett drev som inte var öppet för diskussion. Men ibland kändes det tråkigt när Aftonbladet refererade till hur de utsetts till Sveriges ondaste människor.
Häromåret skulle Kult rustas upp för nya spelomgångar, och man ville använda de ursprungliga texterna. Först blev Gunilla Jonsson sur för det men skrev sedan efter diskussioner en ny text, och så började Jonsson och Petersén att skriva romanen Döden är bara början. Den är inte knuten till spelet men utspelar sig i samma universum, och huvudsakligen i Berlin. (Kanske kommer det speltillbehör med Berlin som huvudperson, vilket staden ju är i boken; en av huvudpersonerna i alla fall.) Inspiration var China Miéville, både The City & the City och hans bok om Paris, och Clive Barker, och kalla kriget som kändes mer outforskat än andra världskrigstiden. Östberlin och dess historia kändes som en bra aspekt av fängelsevärlden de beskriver. Vardagligheten bland tortyrscenerna utgörs av styrelsesammanträden och torr byråkrati, en motsats till det friare livet som konstnärerna för. Det skall bli två böcker till, och i nästa som heter De levande döda försökte de ta sig utanför Berlin men karaktärerna vill helt enkelt inte. Likt rollspelare som bara inte går dit spelledaren vill!
I byrålådan har de en väldigt snuskig vampyrroman som refuserades från Norstedts med den klara formuleringen "Bokens litterära kvaliteter drunknar i blod och sperma". Den kommer nog aldrig att bli utgiven, men efter de tre Kult-böckerna i Berlin blir det nog dags för det sedan länge pågående projektet med en svensk historisk deckare från 1890-talet.
Automisation and AI - and their influence on us
Annalee Newitz, Charlie Jane Anders, Eva Holmqvist och Edmund Schluessel talade om automatisering och AI under ledning av Linn Liljemo. Annalee Newitz berättade en anekdot om hur ett företag i Berkeley hade små robotar som levererade mat hem till folk som beställt hämtmat, och stolt sade att de styrdes med AI för att inte krocka med människor och föremål. Men det visade sig att de små robotarna faktiskt var styrda av människor i Colombia!
Hon fortsatte med att påpeka att vi idag inte egentligen förstår vad mänsklig intelligens är, och hur känslor, fördomar, dagsformen med mera spelar in. Man försöker programmera sociala robotar med lämpliga sociala responser (le tillbaka när någon ler mot den och så vidare), men detta är något som inte heller alla människor klarar av. Olika AI kommer att vara bra på olika uppgifter, och AI kommer också att tas emot på olika sätt i olika grupperingar; science fiction-fans kommer kanske att vara glada och välkomnande, medan andra grupper kommer att vara fientliga och vara tydliga med att AI är deras slav. Eva Holmqvist nämnde att gränsen för vad som är intelligent kommer att vara suddig, och en AI:s intelligens kommer nog att vara annorlunda än vår, men om vi envisas med att se dem som underlägsna kommer de till slut att vilja göra uppror. Hon flikade också in att en AI kan ha fel, så även om de sätts i expertpositioner skall man inte helt lita på dem.
Diskussionen rörde sig över flera olika ämnen, och en bra uppföljare var Eva Holmqvists föredrag direkt efteråt, Kan en AI ha fördomar? Där tog hon upp, liksom första gången hon höll föredraget, hur AI kan ha fördomar som dels kommit in från början genom vilket träningsmaterial som använts, och dels kan påverkas åt olika håll av den fortsatta interaktionen den är med om. Vi möter ju AI idag säkert oftare än vad vi själva tror. Ett exempel är Google Translate, ett annat är Netflix förslag på vad man skulle vilja se härnäst. Där hade publiken en del önskemål på hur den kunde utvecklas: kunna stänga av den så att en outlier inte påverkar den verkliga intressesfären, och möjlighet att poola samman flera kontons intressen för att hitta en film som hela familjen gillar.
God dividing by zero: the mathematics of black holes
Edmund Schluessel har doktorerat i astrofysik och höll ett föredrag om egenskaper hos svarta hål. Jag skakade så mycket jag kunde i min universitetsmatematik men kunde inte riktigt hänga med i formlerna han visade. Därför blev jag ännu mer imponerad av den tyske astronomen Karl Schwarzschild som löste Einsteins fältekvationer medan han själv låg i fält år 1915 - beräkningarna var för honom en paus från kriget, men tragiskt nog dog han året senare.
Jag kan dock utan tvekan skriva under på Schluessels svar på varför svarta hål fascinerar så: inget ljus lämnar svarta hål, de rymmer oanade krafter, de ligger bortom gränserna för vårt kunnande, vi måste använda oss av matematik för att försöka förstå dem; och de hör till naturens extremer, som hajar och chilipeppar.
Guest of Honor Annalee Newitz
Kisu Leikomaa intervjuade en av Replicons hedersgäster, Annalee Newitz, vars blogg io9 var en livlina för mig under många år.
När Annalee Newitz var barn läste hon jättemycket, och när hon läst alla barnböcker på biblioteket var hon inte riktigt redo att börja på vuxenböckerna. Men mittemellan stod hyllorna med science fiction-böcker, så dit gick hon och började låna och läsa så mycket att hennes litteraturvetarföräldrar blev oroliga. Det blev litteraturvetare av Annalee också, men tack vare en kurs i American Studies kunde hon skriva sin avhandling om monsterfilmer. Hon trodde hon skulle bli kvar i akademin och började leta efter lärarjobb, men det visade sig vara enklare att hitta jobb som teknikjournalist för tidningar, och då kunde hon också stanna i San Francisco. Ibland var hon även kulturredaktör, och hon älskar när vetenskap och kultur överlappar.
År 2008 blev hon kontaktad av Gawker ungefär med orden "My boss wants a science blog". Annalee Newitz trodde att de kanske ville ha något lika sensationalistiskt som resten av Gawker, men nej, de ville ha något futuristiskt och hon fick fria händer att anställa några andra, bland annat Charlie Jane Anders, och så skapades io9 - "We come from the future". Vid lanseringen hade de redan hunnit skriva 900 artiklar så folk trodde att de funnits jättelänge och de hade missat dem. De var inte sensationalistiska utan skrev om vetenskap och populärkultur på ett seriöst men underhållande sätt. Bloggar var fortfarande nya och spännande, och i kommentarsfältet utökades diskussionen av kunniga och engagerade läsare. Men när bloggfenomenet dog (??!!) lämnade hon io9 och Gizmodo, var frilansande teknikjournalist ett tag och började skriva böcker.
För en artikel hade hon besökt ett utvecklingscentrum där man simulerade jordbävningar för att se hur väl strukturer kunde hålla. Där fanns bland annat stora, starka robotarmar utan kroppar som slog och skakade på strukturerna i fråga. De fascinerade Annalee Newitz. Hur skulle det kännas att ha sådana armar? Hur känner de smärta? Det plockade hon upp och använde för Paladin, stridsroboten som är en av huvudpersonerna och det egentliga centrat i Autonomous. Som robot är Paladin okönad, men man tänker lätt att den stora starka typen med automatvapen i bröstet är en man. Fast under handlingens gång byter Paladin genus till kvinna, vilket inte är någon stor sak för hen men desto viktigare för dem runt omkring, både motspelare i boken och läsare. Ett annat tema i Autonomous är prestationshöjande droger, vilket Newitz hade dåliga erfarenheter från när en vän bjudit på något som fått henne att skaka och må illa.
Charlie Jane Anders och Annalee Newitz saknade io9 och har sedan ett år tillbaka podcasten Our opinions are correct där de pratar om liknande saker som på io9. De trodde att det skulle bli lätt - "Vi pratar om det här jämt så vi tar och spelar in det här i vardagsrummet!" - men så enkelt var det självklart inte. De har blivit mer professionella och har ibland gäster, och sedan ett tag tillbaka går de inte ens med förlust utan jämnt upp!
I höst kommer Annalee Newitz nästa bok, The Future of Another Timeline, där tidsmaskiner hittats i geologiska formationer, ingen vet hur eller varifrån, men så har geologi blivit den stora grejen. En del är fria att resa med dem; feministgeologer reser tillbaka i tiden för att förbättra för kvinnor, men den ena av huvudpersonerna är en kvinna som är fast i 1990-talets Irvine och inte har det så bra. Det skall visa sig att hon har kopplingar till den andra av huvudpersonerna.
Därefter kommer Newitz att skriva en bok om varför människor överger städer, centrerat kring några städer i forntiden som till exempel Angkor. Det enkla svaret är att det beror på två faktorer som båda måste finnas: politisk instabilitet och instabilitet i den omgivande miljön. Några börjar flytta, fler och fler flyttar också, och till slut finns det för få kvar för att stadens funktioner skall gå att upprätthålla. En stad som inte övergavs men som hon ändå är fascinerad av just nu är Pompeji, då främst graffitin på bordellen där de prostituerade skrev sina namn och titlar - FUTURIX, FELLATRIX - lika stolt som dåtidens stora politiker. Penetrationsdrottning!
Finkultur & fulkultur
Jerry Määttä, Gunilla Jonsson, Michael Petersén, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg talade under ledning av Elin Säfström om huruvida fantastik börjar bli bättre emottaget av etablissemanget nuförtiden. Jerry Määttä som ju forskat på det berättade att under 1950-talet togs science fiction emot väl i Sverige, även om kritiker kunde vara oense om vilka böcker som var bra eller dåliga. Harry Martinsson sade att Ray Bradburys Martian Chronicles var viktiga böcker. Men så skiftade opinionen och under 1960-talet ansågs SF generellt som skräp. Så sent som 2010 när Stockholms Stadsteater satte upp Aniara ville man absolut inte kalla den för SF.
Men när Cirkeln kom blev den Augustnominerad, vilket var förvånande för alla utom Sara Bergmark Elfgren som mutat juryn med jättemycket pengar och Mats Strandberg som utfört blodsritualer (SKÄMT!!!). Dörren hade öppnats av John Ajvide Lindkvists Låt den rätte komma in, och där fanns ju ett stråk av socialrealism i båda böckerna. Men de fick ändå påminna om då och då att många stora verk i historien varit fantastik och skräck: Frankenstein, Selma Lagerlöf med flera. Generellt togs Cirkeln också emot mer entusiastiskt för att den var en ungdomsbok; på Rabén & Sjögren hyllades författarna men inte lika mycket på Bonniers förlagsfester. Något liknande kan man se på Dramaten där regissörer och skådespelare ger mer uppskattning och pepp till Bortbytingen än till andra uppsättningar.
Gunilla Jonsson och Michael Petersén återgav sin historia med Mutant och Kult, vilken en del av oss hört under deras hedersgästintervju. Michael Petersén påpekade också att en anledning till att fantastik kan tas på allvar idag är att den har blivit så mycket bättre de senaste tjugo åren.
Måste acceptans och uppskattning alltid gå via ett motstånd, så som det varit med rock och en gång i tiden romaner, frågade Elin Säfström. Det verkar vara så att pendeln svänger, svarade Mats Strandberg, och nu har den nästan svängt för långt: även ganska dåliga skräckromaner får snälla recensioner, kanske för att det blivit en hype som osjälvständiga recensenter inte vågar gå emot. Så kan det nog vara, även om jag inte tycker att SF blivit lika (rättmätigt) uppvärderat som deckargenren blev (till överdrift) för tjugo år sedan. Där kan jag också passa på att säga att jag är glad att jag kan uttrycka mig fritt här och inte behöver hålla mig väl med författare eller kulturjournalister med ett vätt finger i luften!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar