Hur science fiction påverkar vår visualisering av framtiden
Lördagen inledde jag med att höra Carina Söderlund berätta om hur vår syn på framtiden och innovationer påverkas, av SF och av våra tidigare uppfattningar, grundat i sin erfarenhet av design och att lära ut till designstudenter. Det är generellt så att vi är hårdare låsta till vad vi redan "vet" än vi kan tro. Med exempel och hänvisningar till forskning från så tidigt som 1945 visade hon hur vi ofta har en blockering mot att använda ett föremål på ett sätt som är utanför dess vanliga användningsområde - functional fixation. I loggboken som hennes studenter för vid sin designprocess ser hon hur en bild som brainstormades fram tidigt ofta finns med i slutresultatet, och har man flera inplanerade möten med sin handledare skyndas det fram några resultat inför varje möte vilka sedan blir fast i designen. "Det man har sett är svårt att få osett."
Nu är det också så att nya idéer sällan kläcks i ett vakuum: även när vi försöker fantisera fritt är vår föreställningsförmåga mer strukturerad än vi tror. Det finns dock olika knep för att försöka bryta sina låsningar.
Man kan tänka i (nya) metaforer och analogier: om man ser hjärnan som ett träd, påverkar det hur vi tänker oss dess funktion, till exempel att den kan växa, reparera sig själv med mera; något annat än om vi tänker oss att den är ett datachip.
Man kan ta olika koncept och sätta ihop dem till något nytt. Man kan ändra syftet med något som redan finns, och sätta det i ett nytt oväntat sammanhang.
Att tänka på är också att det ändå sällan går att sömlöst föra över något till ett nytt sammanhang. Trafikljus har tre färger som vi vet vad de betyder, och det är effektivt att se och reagera på färgerna. Att använda rött, grönt och gult på andra ställen behöver kanske tolkas helt annorlunda; vad betyder gult där? Rent allmänt är det lättare att lära sig något nytt om man känner igen det (delvis) från vad man har sett tidigare.
Do Androids dream of taking your job?
Återkommande höjdpunkter på SF- och fantasykonventen är Jesper Stages föredrag, där han med kärlek till genren tillämpar kända ekonomiska teorier på företeelser och föreställningar inom fantastiklitteratur och -film. Den här gången handlade det om rädslan för att robotar tar människornas jobb, och som vanligt spaltade Jesper Stage upp frågan så att man kan se nyanserna, och visar vad som skulle kunna hända med utgångspunkt i liknande skeenden i historien.
Genom århundraden har människans arbete effektiviserats. Man har räknat ut hur mycket varor och tjänster som behövde produceras för att hålla Sveriges halvannan miljon invånare 1850 vid liv (vilket dessa då producerade själva då). Idag behövs endast 7000 personer för det, men det har inte betytt arbetslöshet för den övriga befolkningen, utan nya jobb har skapats när andra har fallit bort. Samhället kommer på nya saker som behöver göras och teknikutvecklingen är egentligen inte en faktor i arbetslöshetsfrågan.
Men så fick vi se en annan arbetslöshetskurva; den för hästar. År 1850 användes hästar som arbetskraft, men nu knappt längre alls. Istället är de hästar som finns kvar människans husdjur. Är det vad som kommer att hända med människorna när vi inte längre behövs? Husdjur åt dem som utför det verkliga jobbet?
De flesta jobb är en blandning av olika uppgifter med olika svårighetsnivåer. En del går att automatisera, och när det sker fylls arbetstiden antingen med andra uppgifter, eller så försvinner jobbet helt. Ny teknik kan öka produktiviteten, eller ersätta arbetskraft, eller göra det möjligt att utföra nya uppgifter, eller en kombination av alla tre.
Människans nytta kommer i tre olika former: ren muskelstyrka, fingerfärdighet och hjärnverksamhet. I rika länder är muskel-jobben i stort sett ersatta av andra, medan det i fattigare länder fortfarande lönar sig att låta människor utföra dem. Man kan se åtta svårighetsgrader av uppgifter:
1. muskelstyrka
2. fingerfärdighet
3. rutinuppgifter
4. hantera djur och maskiner som utför jobb
5. hantera information (programmera, bokföring)
6. mänsklig kontakt
7. hantera människor (chefsjobb och liknande)
8. uppfinna nya saker, uppgifter, idéer
1-2 finns det allt färre jobb kvar av, 3-5 mekaniseras också mer och mer. 6-8 är svårt att automatisera, och för sektor 6 är behovet också stort. Men det är inte enkelt att flytta över arbetskraft från kategori 1-3 till 6; kompetensen måste utvecklas, arbetsmarknaden måste växa fram, arbetena inom sektorn måste utvecklas så att de ger en dräglig lön. Man kan komma till ett balansläge där, men vägen dit kommer att kunna vara svår för dem det berör.
På längre sikt kommer det att finnas maskiner som kommer att kunna sköta även kategori 6 och 7 bättre än människor. Då kommer de att vara så människolika att vi måste avgöra om de skall vara våra slavar eller kollegor. Vid det laget kommer de också att vara konsumenter själva, och då har vi svaret på ett uttalande av fackföreningsmannen Walter Reuthers uttalande i Fordfabriken 1950 som Jesper Stage citerade i inledningen: han oroade sig inte för att maskinerna där inte betalade fackföreningsavgiften, utan snarare för att de inte köper bilar.
På ännu längre sikt, om vi får maskiner som även hanterar punkt åtta bättre än människor - ja, då är det nog vi som blir deras husdjur. Och vad skall vi göra då, om vi inte får jobba och känna oss nyttiga hela dagarna? Ett exempel är Iain M. Banks Culture-serie, där man kan se att folk även i ett överflödssamhälle kommer på sysselsättningar. Ett annat exempel är Jane Austens romaner, där inte alla men väl överklassen inte hade arbeten men ändå fyllde sina dagar utan problem.
Jesper Stage visade fler exempel på androider i litteratur och film där några inte är hot mot arbetsmarknaden för att deras nytta är skarp men smal och människor är bättre på andra områden. Det känns bra att science fiction och fantasy skriver om olika vägar utvecklingen skulle kunna gå, och ännu bättre att genom den här genomgången ha fått kunskapen att utvärdera vilka skräck- eller drömscenarier som är realistiska och vilka som nog inte kommer att gå så illa som författaren skriver.
Like any other machine?
Efter lunch satt jag i en panel med Charlie Jane Anders, Mattias Kuldkepp och Alex Haridi, modererad av Marcus Olausson, och talade om replikanter i bok, film och kanske i vår framtid. Som vanligt är det svårt att komma ihåg vad man själv har sagt, men jag är glad att jag, när vi kom in på programmerade eller äkta känslor, kunde nämna den fantastiska reklamfilmen som kom inför filmen Prometheus, där David-modellen berättar vad den kan utföra, och den skicklige Michael Fassbender låter sitt androidansikte långsamt fyllas av känslor tills en tår rinner utför hans kind. Så trovärdigt och så fejkat på samma gång att det blir otäckt!
Cosplay och fantastik
Jag beundrar dem som lägger tid och kunnande på att skapa dräkter för cosplay, och det var imponerande att få se det som Henrik Pilerud och Anna Vikmanis har byggt under åren. Det finns flera grupper för dem som vill klä sig som karaktärer ur Star Wars; bland annat en som är enbart för Imperie-sidan och en som är bara för rebeller, men förstås kan man vara med i båda! Att träffas i en grupp med likasinnade är inte bara roligt utan det ger en trygghet i att gå ut tillsammans i sin utrustning, och vid eventen som arrangeras ser man till att det finns rum för ombyten, vilket förstås är viktigt.
Vi fick se bilder och filmer från Henrik Pileruds läskigt snygga Xenomorph-dräkt, och ännu fler från hans fantastiska Space Marine-dräkt. Platåskorna höjer honom 30 centimeter och synen inifrån hjälmen är begränsad. Så när en liten treårig tjej sprang fram och kramade honom var det inte bara sött utan litet farligt. Man får alltid gå långsamt med skridande steg för att inte råka sparka till någon liten som hamnat i vägen! Att bygga den dräkten tog initialt 300 timmar, men kanske lika mycket till i förbättringar under åren som gått sedan dess. 25000 kronor kan det sammanlagt ha kostat att bygga den. I cosplay-communityn är det viktigt att dela med sig av sitt kunnande, så de ritningar och filmer på konstruktionen Henrik Pilerud lagt ut har gjort att hans dräkt blivit en standard för cosplayare. Det känns roligt att ha kunnat hjälpa så många att bygga liknande dräkter!
Men hur orkar man gå i dräkterna, blir det inte varmt? I Space Marine finns det fläktar, men jo, det blir svettigt. Men man går i en timme i taget, 2-3 gånger på en dag. Och som Anna och Henrik säger: "Om det är enkelt att göra dräkten, och om man kan se bra, och om det är enkelt att gå i dräkten, då har man gjort något fel!"
Vid tävling har man en visning för domarna där de undersöker hantverket. Förutom sådant som peruk och skor är det meningen att man skall ha gjort allt själv. Sedan sker en uppvisning på scen, för domare och publik, där man skall fånga karaktärens personlighet. Allt är viktigt att få rätt för bedömningen av dräkten i tävling.
Henrik och Anna gör också dräkter som inte är kopiering utan original, såsom egendesignade utstyrslar till steampunkeventet bland ångloken i Gävle som sammanföll med Swecon häromåret. En annan utveckling är att fotografera sin karaktär på platser som passar deras historia, och nu har de också börjat på en film, Call of the Unseen, där en fantastisk stenbumlingskaraktär uppträder. Det kan bli spännande att se!
Lördagen inledde jag med att höra Carina Söderlund berätta om hur vår syn på framtiden och innovationer påverkas, av SF och av våra tidigare uppfattningar, grundat i sin erfarenhet av design och att lära ut till designstudenter. Det är generellt så att vi är hårdare låsta till vad vi redan "vet" än vi kan tro. Med exempel och hänvisningar till forskning från så tidigt som 1945 visade hon hur vi ofta har en blockering mot att använda ett föremål på ett sätt som är utanför dess vanliga användningsområde - functional fixation. I loggboken som hennes studenter för vid sin designprocess ser hon hur en bild som brainstormades fram tidigt ofta finns med i slutresultatet, och har man flera inplanerade möten med sin handledare skyndas det fram några resultat inför varje möte vilka sedan blir fast i designen. "Det man har sett är svårt att få osett."
Nu är det också så att nya idéer sällan kläcks i ett vakuum: även när vi försöker fantisera fritt är vår föreställningsförmåga mer strukturerad än vi tror. Det finns dock olika knep för att försöka bryta sina låsningar.
Man kan tänka i (nya) metaforer och analogier: om man ser hjärnan som ett träd, påverkar det hur vi tänker oss dess funktion, till exempel att den kan växa, reparera sig själv med mera; något annat än om vi tänker oss att den är ett datachip.
Man kan ta olika koncept och sätta ihop dem till något nytt. Man kan ändra syftet med något som redan finns, och sätta det i ett nytt oväntat sammanhang.
Att tänka på är också att det ändå sällan går att sömlöst föra över något till ett nytt sammanhang. Trafikljus har tre färger som vi vet vad de betyder, och det är effektivt att se och reagera på färgerna. Att använda rött, grönt och gult på andra ställen behöver kanske tolkas helt annorlunda; vad betyder gult där? Rent allmänt är det lättare att lära sig något nytt om man känner igen det (delvis) från vad man har sett tidigare.
Do Androids dream of taking your job?
Återkommande höjdpunkter på SF- och fantasykonventen är Jesper Stages föredrag, där han med kärlek till genren tillämpar kända ekonomiska teorier på företeelser och föreställningar inom fantastiklitteratur och -film. Den här gången handlade det om rädslan för att robotar tar människornas jobb, och som vanligt spaltade Jesper Stage upp frågan så att man kan se nyanserna, och visar vad som skulle kunna hända med utgångspunkt i liknande skeenden i historien.
Genom århundraden har människans arbete effektiviserats. Man har räknat ut hur mycket varor och tjänster som behövde produceras för att hålla Sveriges halvannan miljon invånare 1850 vid liv (vilket dessa då producerade själva då). Idag behövs endast 7000 personer för det, men det har inte betytt arbetslöshet för den övriga befolkningen, utan nya jobb har skapats när andra har fallit bort. Samhället kommer på nya saker som behöver göras och teknikutvecklingen är egentligen inte en faktor i arbetslöshetsfrågan.
Men så fick vi se en annan arbetslöshetskurva; den för hästar. År 1850 användes hästar som arbetskraft, men nu knappt längre alls. Istället är de hästar som finns kvar människans husdjur. Är det vad som kommer att hända med människorna när vi inte längre behövs? Husdjur åt dem som utför det verkliga jobbet?
De flesta jobb är en blandning av olika uppgifter med olika svårighetsnivåer. En del går att automatisera, och när det sker fylls arbetstiden antingen med andra uppgifter, eller så försvinner jobbet helt. Ny teknik kan öka produktiviteten, eller ersätta arbetskraft, eller göra det möjligt att utföra nya uppgifter, eller en kombination av alla tre.
Människans nytta kommer i tre olika former: ren muskelstyrka, fingerfärdighet och hjärnverksamhet. I rika länder är muskel-jobben i stort sett ersatta av andra, medan det i fattigare länder fortfarande lönar sig att låta människor utföra dem. Man kan se åtta svårighetsgrader av uppgifter:
1. muskelstyrka
2. fingerfärdighet
3. rutinuppgifter
4. hantera djur och maskiner som utför jobb
5. hantera information (programmera, bokföring)
6. mänsklig kontakt
7. hantera människor (chefsjobb och liknande)
8. uppfinna nya saker, uppgifter, idéer
1-2 finns det allt färre jobb kvar av, 3-5 mekaniseras också mer och mer. 6-8 är svårt att automatisera, och för sektor 6 är behovet också stort. Men det är inte enkelt att flytta över arbetskraft från kategori 1-3 till 6; kompetensen måste utvecklas, arbetsmarknaden måste växa fram, arbetena inom sektorn måste utvecklas så att de ger en dräglig lön. Man kan komma till ett balansläge där, men vägen dit kommer att kunna vara svår för dem det berör.
På längre sikt kommer det att finnas maskiner som kommer att kunna sköta även kategori 6 och 7 bättre än människor. Då kommer de att vara så människolika att vi måste avgöra om de skall vara våra slavar eller kollegor. Vid det laget kommer de också att vara konsumenter själva, och då har vi svaret på ett uttalande av fackföreningsmannen Walter Reuthers uttalande i Fordfabriken 1950 som Jesper Stage citerade i inledningen: han oroade sig inte för att maskinerna där inte betalade fackföreningsavgiften, utan snarare för att de inte köper bilar.
På ännu längre sikt, om vi får maskiner som även hanterar punkt åtta bättre än människor - ja, då är det nog vi som blir deras husdjur. Och vad skall vi göra då, om vi inte får jobba och känna oss nyttiga hela dagarna? Ett exempel är Iain M. Banks Culture-serie, där man kan se att folk även i ett överflödssamhälle kommer på sysselsättningar. Ett annat exempel är Jane Austens romaner, där inte alla men väl överklassen inte hade arbeten men ändå fyllde sina dagar utan problem.
Jesper Stage visade fler exempel på androider i litteratur och film där några inte är hot mot arbetsmarknaden för att deras nytta är skarp men smal och människor är bättre på andra områden. Det känns bra att science fiction och fantasy skriver om olika vägar utvecklingen skulle kunna gå, och ännu bättre att genom den här genomgången ha fått kunskapen att utvärdera vilka skräck- eller drömscenarier som är realistiska och vilka som nog inte kommer att gå så illa som författaren skriver.
Like any other machine?
Efter lunch satt jag i en panel med Charlie Jane Anders, Mattias Kuldkepp och Alex Haridi, modererad av Marcus Olausson, och talade om replikanter i bok, film och kanske i vår framtid. Som vanligt är det svårt att komma ihåg vad man själv har sagt, men jag är glad att jag, när vi kom in på programmerade eller äkta känslor, kunde nämna den fantastiska reklamfilmen som kom inför filmen Prometheus, där David-modellen berättar vad den kan utföra, och den skicklige Michael Fassbender låter sitt androidansikte långsamt fyllas av känslor tills en tår rinner utför hans kind. Så trovärdigt och så fejkat på samma gång att det blir otäckt!
Cosplay och fantastik
Jag beundrar dem som lägger tid och kunnande på att skapa dräkter för cosplay, och det var imponerande att få se det som Henrik Pilerud och Anna Vikmanis har byggt under åren. Det finns flera grupper för dem som vill klä sig som karaktärer ur Star Wars; bland annat en som är enbart för Imperie-sidan och en som är bara för rebeller, men förstås kan man vara med i båda! Att träffas i en grupp med likasinnade är inte bara roligt utan det ger en trygghet i att gå ut tillsammans i sin utrustning, och vid eventen som arrangeras ser man till att det finns rum för ombyten, vilket förstås är viktigt.
Vi fick se bilder och filmer från Henrik Pileruds läskigt snygga Xenomorph-dräkt, och ännu fler från hans fantastiska Space Marine-dräkt. Platåskorna höjer honom 30 centimeter och synen inifrån hjälmen är begränsad. Så när en liten treårig tjej sprang fram och kramade honom var det inte bara sött utan litet farligt. Man får alltid gå långsamt med skridande steg för att inte råka sparka till någon liten som hamnat i vägen! Att bygga den dräkten tog initialt 300 timmar, men kanske lika mycket till i förbättringar under åren som gått sedan dess. 25000 kronor kan det sammanlagt ha kostat att bygga den. I cosplay-communityn är det viktigt att dela med sig av sitt kunnande, så de ritningar och filmer på konstruktionen Henrik Pilerud lagt ut har gjort att hans dräkt blivit en standard för cosplayare. Det känns roligt att ha kunnat hjälpa så många att bygga liknande dräkter!
Men hur orkar man gå i dräkterna, blir det inte varmt? I Space Marine finns det fläktar, men jo, det blir svettigt. Men man går i en timme i taget, 2-3 gånger på en dag. Och som Anna och Henrik säger: "Om det är enkelt att göra dräkten, och om man kan se bra, och om det är enkelt att gå i dräkten, då har man gjort något fel!"
Vid tävling har man en visning för domarna där de undersöker hantverket. Förutom sådant som peruk och skor är det meningen att man skall ha gjort allt själv. Sedan sker en uppvisning på scen, för domare och publik, där man skall fånga karaktärens personlighet. Allt är viktigt att få rätt för bedömningen av dräkten i tävling.
Henrik och Anna gör också dräkter som inte är kopiering utan original, såsom egendesignade utstyrslar till steampunkeventet bland ångloken i Gävle som sammanföll med Swecon häromåret. En annan utveckling är att fotografera sin karaktär på platser som passar deras historia, och nu har de också börjat på en film, Call of the Unseen, där en fantastisk stenbumlingskaraktär uppträder. Det kan bli spännande att se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar