tisdag 16 april 2019

Better Things

Sam var barnstjärna i en TV-serie. Sedan dess har hon haft en del jobb med bra indie-kredd, så hon är lagom respekterad i Hollywood och får tillräckligt med jobb för att hålla sig flytande. Så Better Things handlar inte om den desperata jakten på skådespelarjobb bland hycklande producenter, även om det också dyker upp, och inte heller om den galna världen som skådespelare, även om det också dyker upp i serien. Mest av allt handlar Better Things om Sams liv med sina tre barn och modern som bor i grannhuset. Döttrarna är spridda i åldrarna: Duke är i början av skolåldern, Max i slutet av den, och Frankie mitt emellan dem behöver som mellanbarn kämpa litet hårdare för att hitta sin plats.



Ja, det är ett stressigt liv att ta hand om tre barn, och känslorna svallar ofta hos flickorna av olika anledningar. Men ofta hanterar Sam det genom att vara laidback, låta barnen leva ut sina känslor och vänta ut deras ibland orimliga krav på livet. Eller ge dem svar på tal. Eller lyssna på dem och hjälpa dem att förstå något viktigt om livet. Sams mamma Phil är inte riktigt någon hjälp då hon börjar bli glömsk, inte är helt att lita på och dessutom varit stursk och egensinnig sedan innan minnet sviktade. Men ändå, de fem kvinnorna och deras vänner grälar och kommer överens igen, så som man gör i livet.


Är det en TV-serie där inget händer, där nonsens blir till fokus? Nej, tvärtom, för ofta är det ganska allvarliga saker som händer: en turbulent flygresa som blir en nära-döden-upplevelse, en illa skött stuntscen på en filminspelning, en tonårsflicka som kanske är gravid, att ta examen och flytta iväg till college. Men stora händelser kommer ibland i skymundan för andra händelser, eller man kanske är ensam om dem för att ingen annan såg en just då. Så som livet har varit för de flesta av oss andra också.


Många höjer Better Things till skyarna som en svart och ärlig komediserie. För egen del är det sällan jag skrattar rakt ut åt vad som händer, men jag roas på djupet av blandningen av allvar och nonchalans. Ibland kan jag irritera mig på Sams raspiga röst och det-ordnar-sig-attityd, men jag längtar ändå alltid tillbaka till Sam och hennes röriga men välkomnande familj. Säsong två innehöll några svagare avsnitt men också en sådan höjdare som Eulogy, och säsong tre har så många goda ögonblick att jag är tacksam över att få komma hem till Sam Fox varje vecka.


Inga kommentarer: