H.C. Andersen berättar om Den lilla sjöjungfrun att hon gav sin vackra röst som betalning för att få människoben, dessutom till priset av att varje steg hon tog skulle skära som knivar. Kanske är Elisa en lyckligare syster till den sjöjungfrun, stum och med en fascination för skor som förvisso får fötterna att smärta efter en arbetsdag, och så en kärlek till vatten och att krypa ned i badkaret.
Tiden är ett diffust sextiotal, och Elisa och kollegan Zelda städar på den militära forskningsanläggningen Occam i Baltimore. Där pågår topphemliga undersökningar, men man är inte så noggrann med vad städerskorna kan råka se, speciellt inte när det skett en olycka i labbet och det skvätt blod överallt som snabbt måste torkas upp. I en bassäng finns en vattenvarelse hämtad från Amazonas. I sina hemtrakter dyrkades han som en gud, men här är han ett kedjat försöksobjekt som regelbundet torteras och straffas av den hänsynslöse överste Strickland.
Det är helt klart inte bara sympati utan en starkare dragning som Elisa känner till varelsen i vattnet, och när ingen ser börjar de två odla en vänskap byggd på glädje, ägg och musik. Visst går det hela litet snabbt, men det är fint att se hur den stillsamma Elisa inte är räddhågsen, utan modig tillsammans med vattenvarelsen, och sturskt likgiltig inför Stricklands misstankar och direkta hot mot henne och Zelda. När så de hetsiga militärerna tänker ut grymma planer för amfibiemannen måste Elisa komma på ett sätt att rädda sin käre vän i vattnet.
Ja, visst går en del skeenden litet väl snabbt och lätt, många karaktärer är stereotypa och det går att förutspå vilka som kommer att sträva emot men i sista stund välja att hjälpa, men historien är hela tiden spännande och sevärd. Det beror på filmens sagostämning, på de välvalda färgskalorna i bilderna, och på faciliteterna som är snyggt designade och litet slitna. Fastän bifigurerna gör just det man väntar sig hinner de ändå väcka ens sympatier: Dr. Hoffstetler som är hängiven Vetenskapen, Elisas granne Giles som känner sig född för tidigt eller för sent för att kunna leva det liv han önskar, och framför allt kollegan och väninnan Zelda, som är en utmärkt dialogpartner även för någon som inte kan tala. The Shape of Water är en minnesvärd film som väver samman kärlek och sorg med underhållande inslag av spänning och humor.
Tiden är ett diffust sextiotal, och Elisa och kollegan Zelda städar på den militära forskningsanläggningen Occam i Baltimore. Där pågår topphemliga undersökningar, men man är inte så noggrann med vad städerskorna kan råka se, speciellt inte när det skett en olycka i labbet och det skvätt blod överallt som snabbt måste torkas upp. I en bassäng finns en vattenvarelse hämtad från Amazonas. I sina hemtrakter dyrkades han som en gud, men här är han ett kedjat försöksobjekt som regelbundet torteras och straffas av den hänsynslöse överste Strickland.
Det är helt klart inte bara sympati utan en starkare dragning som Elisa känner till varelsen i vattnet, och när ingen ser börjar de två odla en vänskap byggd på glädje, ägg och musik. Visst går det hela litet snabbt, men det är fint att se hur den stillsamma Elisa inte är räddhågsen, utan modig tillsammans med vattenvarelsen, och sturskt likgiltig inför Stricklands misstankar och direkta hot mot henne och Zelda. När så de hetsiga militärerna tänker ut grymma planer för amfibiemannen måste Elisa komma på ett sätt att rädda sin käre vän i vattnet.
Ja, visst går en del skeenden litet väl snabbt och lätt, många karaktärer är stereotypa och det går att förutspå vilka som kommer att sträva emot men i sista stund välja att hjälpa, men historien är hela tiden spännande och sevärd. Det beror på filmens sagostämning, på de välvalda färgskalorna i bilderna, och på faciliteterna som är snyggt designade och litet slitna. Fastän bifigurerna gör just det man väntar sig hinner de ändå väcka ens sympatier: Dr. Hoffstetler som är hängiven Vetenskapen, Elisas granne Giles som känner sig född för tidigt eller för sent för att kunna leva det liv han önskar, och framför allt kollegan och väninnan Zelda, som är en utmärkt dialogpartner även för någon som inte kan tala. The Shape of Water är en minnesvärd film som väver samman kärlek och sorg med underhållande inslag av spänning och humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar