Det låter lockande att kunna plocka ut sin personlighet och sätta den i en annan kropp - många böcker och TV-serier har sysselsatt sig med hur det skulle kunna vara att ladda ned och upp personlligheter, och varje variant på berättelse ger nya aspekter på möjligheterna och hoten med tekniken. Richard K Morgan står för den hittills hårdaste och mest tungsinta infallsvinkeln jag hittills stött på, och filmatiseringen av hans bok Altered Carbon är cynisk och våldsam. För har vem som helst råd att byta kropp eller klona sig själv för att alltid hålla sig ung och frisk? Nej, det är bara de rikaste, och de som saknar medel kan i sista hand sälja sin kropp på ett eller annat sätt. Mänsklighetens mäktigaste och rikaste har kunnat hålla sig unga och starka i några århundraden, och ackumulerat rikedomar likaväl som en vårdslös inställning till alla som inte hör till deras utvalda skara.
Handlingen är centrerad till Takeshi Kovacs, som för några sekler sedan tränades till att bli Envoy, en person som placerad i en kropp ("sleeve") med rätt förstärkningar av muskelsinnen och uppfattnignsförmåga är överlägsen i strid. Dömd för rån och mord är hans personlighet placerad i förvaring på obestämd tid, så det är med förvåning han finner sig uppväckt ur sin dvala, och placerad på jorden i en annan mans (förstärkta) kropp. Han har rekryterats av Laurens Bancroft, en av de rika "Meths" efter Bibelns långlivade Methusalem, för att utreda mordet på Bancroft själv. Ja, med regelbundna backuper av sitt medvetande behöver ingen dö på riktigt, om ingen skjuter ens "stack" i småbitar eller om man själv vägrar att återupplivas av religiösa skäl.
Handlingen i nutid (år 2384) varvas med tillbakablickar till Kovacs hårda träning till Envoy. Mycket snart står det klart att Kovacs i nutid är måltavla för grupper ute efter hämnd av först okända anledningar. Scener med fighter eller utstuderad tortyr är många och våldsamma, och pågår såväl i den verkliga världen som i detaljerade VR-världar. Men det är inte ett spekulativt, coolt våld, för i varje scen är det tydligt vad tortyren och smärtan gör inte bara med din kropp utan även med ditt sinne, och det är därför som smärtan i en VR-miljö kan vara värre än i den verkliga världen. Även om Envoyledaren Quell manar sina Envoys att "go to the next screen" när de torteras i VR, är det där som man kan bli dödad om och om igen på så plågsamma sätt att man blir galen.
Precis som i boken är det svårt att se ens glimtar av en normal värld; alla vi möter är antingen dekadenta Meths, deras hänsynslösa hantlangare, poliser med eller utan hållhakar från Meths, eller prostituerade som avverkas för nöjes skull. Det förstärker intrycket av en värld som drivits till slit-och-släng av människor, såväl kroppar som medvetanden. Ganska snart börjar TV-serien vika av från boken i aspekter som Envoys roll i världen, Kovacs plats i Envoy och en del annat, vilket jag tycker är onödigt men till största delen accepterar då serien är så driven i miljöskildringar och personskildringar, och fascinerande i hur den visar vad som kan hända med sinnen och kroppar i verkliga världen och VR; hur allt är sammanvävt och söndertrasat. Jag är mindre förtjust i hur filmatiseringen spelar upp Kovacs syster, och mest av allt hur sista avsnittet urartar i en våldsorgie som tar slut i några stolpiga enradingar som skall förklara allt på några minuter. Men de nio avsnitten innan har redan hunnit sätta avtryck, burna av en sammanbiten och förhärdad Joel Kinnaman i huvudrollen. Det skulle kunna bli en säsong två, och det skulle kunna bli bra.
Handlingen är centrerad till Takeshi Kovacs, som för några sekler sedan tränades till att bli Envoy, en person som placerad i en kropp ("sleeve") med rätt förstärkningar av muskelsinnen och uppfattnignsförmåga är överlägsen i strid. Dömd för rån och mord är hans personlighet placerad i förvaring på obestämd tid, så det är med förvåning han finner sig uppväckt ur sin dvala, och placerad på jorden i en annan mans (förstärkta) kropp. Han har rekryterats av Laurens Bancroft, en av de rika "Meths" efter Bibelns långlivade Methusalem, för att utreda mordet på Bancroft själv. Ja, med regelbundna backuper av sitt medvetande behöver ingen dö på riktigt, om ingen skjuter ens "stack" i småbitar eller om man själv vägrar att återupplivas av religiösa skäl.
Handlingen i nutid (år 2384) varvas med tillbakablickar till Kovacs hårda träning till Envoy. Mycket snart står det klart att Kovacs i nutid är måltavla för grupper ute efter hämnd av först okända anledningar. Scener med fighter eller utstuderad tortyr är många och våldsamma, och pågår såväl i den verkliga världen som i detaljerade VR-världar. Men det är inte ett spekulativt, coolt våld, för i varje scen är det tydligt vad tortyren och smärtan gör inte bara med din kropp utan även med ditt sinne, och det är därför som smärtan i en VR-miljö kan vara värre än i den verkliga världen. Även om Envoyledaren Quell manar sina Envoys att "go to the next screen" när de torteras i VR, är det där som man kan bli dödad om och om igen på så plågsamma sätt att man blir galen.
Precis som i boken är det svårt att se ens glimtar av en normal värld; alla vi möter är antingen dekadenta Meths, deras hänsynslösa hantlangare, poliser med eller utan hållhakar från Meths, eller prostituerade som avverkas för nöjes skull. Det förstärker intrycket av en värld som drivits till slit-och-släng av människor, såväl kroppar som medvetanden. Ganska snart börjar TV-serien vika av från boken i aspekter som Envoys roll i världen, Kovacs plats i Envoy och en del annat, vilket jag tycker är onödigt men till största delen accepterar då serien är så driven i miljöskildringar och personskildringar, och fascinerande i hur den visar vad som kan hända med sinnen och kroppar i verkliga världen och VR; hur allt är sammanvävt och söndertrasat. Jag är mindre förtjust i hur filmatiseringen spelar upp Kovacs syster, och mest av allt hur sista avsnittet urartar i en våldsorgie som tar slut i några stolpiga enradingar som skall förklara allt på några minuter. Men de nio avsnitten innan har redan hunnit sätta avtryck, burna av en sammanbiten och förhärdad Joel Kinnaman i huvudrollen. Det skulle kunna bli en säsong två, och det skulle kunna bli bra.
1 kommentar:
Länge sedan vi/jag fick se en så stilren cyberpunkvärld som här; glittrande neon, nattlig storstad och regn (ja som Osaka i verkligheten). Me like.
Ibland lite förvirrande handling, alldeles för mycket och för grafiskt våld, men medryckande och spännande. Och så gillar jag ju cyberpunk.
Lite koolt också att man helt hoppar över att ens ge överförandet av personlighet och minnen i s.k. stacks en plausibel "teknologisk" förklaring. Här är det bara "funnen alien tech" och så körs det från det. Funkar det med.
Skicka en kommentar