Seven Surrenders av Ada Palmer

Det var knaggligt att läsa Ada Palmers debutroman Too Like the Lightning: handlingen, karaktärsskildringarna och språket var onödigt komplicerade även för en hårdtränad läsare som jag. Men efter att jag läst ut boken hände det att jag tänkte tillbaka på de nydanande familje- och samhällsbyggena i Ada Palmers framtid, och blev nyfiken på fortsättningen, Seven Surrenders. Tyvärr var den boken ännu mer trögläst och mindre trovärdig än den första.

Ja, vi får svar på en del viktiga frågor som motivet för vår berättares brutala mord på sina närstående, och hur det kommer sig att ledarna för världens Hives (intresseföreningar som ersatt nationalstaterna) regelbundet samlas för konspirationer och orgier, men det gör inte handlingen mer trovärdig eller spännande. Det hyperliberala samhället gjorde sig av med alla religioner, bindningar och fördomar som skapade sammanhållning respektive utstötning i tidigare epoker, till förmån för flytande sexuella identiteter och valfrändskap. Men den nya friheten gick varvet runt och de nya tabun som uppstått mot könstillhörighet och religiositet har skapat restriktioner som är en perverterad variant av 1700-talet. För att inte tala om hur tvingande klädregler och yrkesval är när man väl har valt Hive och familj - det är mycket svårt att föreställa sig en hel världs befolkning som ställer upp på det utan att det uppstår revolter här och där. Nej, just det, mänskligheten har ju blivit så fredlig sedan det senaste kriget för trehundra år sedan. Eller?!

Ada Palmer har några goda idéer men de går förlorade i en överlastad historia. Till att börja med vilar berättelsen på ett flertal konspirationer, flera av dem hidden in plain sight, där det är svårt att förstå att de skulle ha den tyngd de har för aktörerna i dramat. För det andra är intrigerna och agenterna så många att de är svåra att hålla isär. Och borde inte några av dem neutralisera eller åtminstone fälla krokben för några andra? För det tredje är varje litet avslöjande inbäddat i en flod av ord där gnistan av spänning överförklaras och pratas bort.

Det som drog mig tillbaka till Palmers värld mest av allt var Utopisterna med sina högtflygande planer och lockande estetik och teknologi. En annan speciell figur var barnet Bridger, med en mystisk förmåga att skapa liv av livlösa objekt. Liksom i första boken glimtar han bara förbi i ett fåtal scener, men jag uppskattar verkligen hur Palmer låter såväl kringstående som pojken själv fundera över implikationerna av hans förmåga. I de allra sista kapitlen är det den diskussionen som ger några djupa insikter och nödvändiga tvivel. Det hade jag velat se mer av! Jag önskar att Ada Palmer hade trimmat bort mer av de svårbegripliga personberoendena till förmån för detta. En stark avslutning räcker inte för mig. Jag tänker avstå från att läsa vidare i de två uppföljarna.

Fler böcker av Ada Palmer:
Too Like the Lightning