Ilya på Stadsteatern

Hennes historia är inte ovanlig, men framförd inför våra ögon och vackert musiksatt blir den unik. På något sätt har hon hamnat på en polisstation utan minne av vem hon är. Inte ens sitt namn kommer hon ihåg, även om hon minns grundläggande saker om hur livet fungerar - att man har lägenheter och nycklar dit i sin väska. Fast väskan de håller fram mot henne är inte hennes, säger hon. Poliserna är vänliga mot kvinnan och fastän allt är förvirrat tar hon sig ut i världen, given namnet Ilya efter en hund i Ukraina som snällt väntade på sin husse på polisstationer.

Det är inte ens sig själv Ilya letar efter, utan sitt dotter. I tillbakablickande scener ser vi henne med dotter och våldsam make, så vi kan tänka oss att det kvinnan talar om är sant och vi kan försöka gissa vad som har hänt henne. Korta, lätt absurda scener visar världen hon möter, och Frida Hyvönens tonsättning av replikerna och monologerna är i vissa fall drömskt underbara.

Efter paus ändrar föreställningen karaktär. Jag uppskattar att författaren och regissören Lars Rudolfsson vill låta bra saker hände, för att visa en godhet i världen som inte så ofta finns där, men de vänliga gesterna mot Ilya blir osannolika och den klumpigt humoristiska grälscenen sticker ut utan att tillföra så mycket. Jag hörde hur andra i publiken tyckte att det var mer fart i andra akten, men enligt min mening hade pjäsen vunnit på att den kortats och tuktats till samma stillsamma absurdism som den första.

Skådespelarna fyller sina namnlösa roller väl och spelar fint mot varandra. Allra mest gillar jag Sven Ahlströms bitske, skönlockige man som obegripligen återkommer i olika men samma skepnad. Ilya är trots den svagare andra akten en mycket intressant och sevärd uppsättning.

Länk till Stadsteaterns sida om Ilya

Foto: Bengt Wanselius