Cuarteto Casals, stråkkvartetten som uppstod i Madrid för nitton år sedan, är regelbundna gäster i Konserthuset. Den här gången stod två stråkkvartetter av Beethoven och en av Sjostakovitj på programmet - inte så konstigt, med tanke på att de har en nyinspelad Beethoven-CD på gång att släppas.
Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i B-dur op 18:6 skulle kunna bli tungt och svårlyssnat, men kvartetten ger musiken den energi som behövs för att lätta upp den tillräckligt, trots viss knarrighet i tonen. Tyvärr gör styckets försteviolinist Abel Tomàs några missar vilka inte stör alltför mycket, men det gör mig ändå glad när Vera Martínez övertar förstafiolen för de följande två verken.
Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 6 är ett mästerverk från början till slut: först ett dansant allegretto som följs av en sats där förstafiolen svingar sig mot översinnliga höjder, sedan ett lento där ensemblen tillsammans utforskar världens allvar utan att tappa modet. Sista satsen är en fröjd av virtuositet.
Liksom Sjostakovitjs kvartett ger det sista verket, Beethovens Stråkkvartett i F-dur op 59:1, gott om utrymme till viola och cello, och det med all rätt. Jonathan Brown och Arnau Tomàs får visa sin skicklighet och sin fina ton både när de leder melodin och i samklang med de övriga. Nu har ensemblen verkligen hittat sin klang och ger kvartetten fantastisk spänst och precision.
De två tidigare gånger jag hört Cuarteto Casals i vackra Grünewaldsalen har de inlett med Haydn, men idag var den han som fick avsluta i form av extranummer. Jag missade den exakta siffran, men det var sista satsen ur en kvartett med ett flertal treor i verknumret. Också mycket vackert och en glädje att få till avslutning!
Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i B-dur op 18:6 skulle kunna bli tungt och svårlyssnat, men kvartetten ger musiken den energi som behövs för att lätta upp den tillräckligt, trots viss knarrighet i tonen. Tyvärr gör styckets försteviolinist Abel Tomàs några missar vilka inte stör alltför mycket, men det gör mig ändå glad när Vera Martínez övertar förstafiolen för de följande två verken.
Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 6 är ett mästerverk från början till slut: först ett dansant allegretto som följs av en sats där förstafiolen svingar sig mot översinnliga höjder, sedan ett lento där ensemblen tillsammans utforskar världens allvar utan att tappa modet. Sista satsen är en fröjd av virtuositet.
Liksom Sjostakovitjs kvartett ger det sista verket, Beethovens Stråkkvartett i F-dur op 59:1, gott om utrymme till viola och cello, och det med all rätt. Jonathan Brown och Arnau Tomàs får visa sin skicklighet och sin fina ton både när de leder melodin och i samklang med de övriga. Nu har ensemblen verkligen hittat sin klang och ger kvartetten fantastisk spänst och precision.
De två tidigare gånger jag hört Cuarteto Casals i vackra Grünewaldsalen har de inlett med Haydn, men idag var den han som fick avsluta i form av extranummer. Jag missade den exakta siffran, men det var sista satsen ur en kvartett med ett flertal treor i verknumret. Också mycket vackert och en glädje att få till avslutning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar