I femton böcker berättar Ovidius historier ur den redan kända grekiska (till viss del romerska) mytologin, med fokus på de många förvandlingar som sker. Människor förvandlas till träd, djur, havsvarelser eller växter, som straff för att de förhävt sig mot gudarna eller som skydd mot ett grymt öde. I de första böckerna är det påfallande många förtvivlade unga kvinnor som antingen blir förvandlade för att undkomma att bli våldtagna av en förföljande gud, eller också förvandlas som tröst efter fullbordat brott. Försmådda gudinnor låter även män förvandlas som straff för att de nekat sin kärlek.
Jag är ingen kännare av antikens kultur, utan lät mig ledsagas av det fylliga förordet, de hjälpsamma kommentarerna som påminner om vem som är vem, och textens själv. Ofta talar berättarrösten till åhörare som bör vara bekanta med myterna redan; Orfeus spännande vandring till underjorden för att hämta sin döda hustru klaras av på två sidor, och övergår sedan i hur Orfeus efter att ha förlorat sin älskade igen vägrar att ge sin kärlek åt dalens lystna kvinnor, varpå de börjar avvisa alla män vilka då vänder sig till unga gossar istället.
I det sagolika landskap som Ovidius befolkar finns många gudar, även många som tillkommit genom intima möten med människokvinnor. Hur många av dem skall man dyrka? Det är intressant hur bok fyra skildrar att Kung Mínyas tre döttrar vägrar att delta i de utlysta festligheterna för den nye guden Bacchus. Istället stannar de hemma och väver, och berättar spännande historier för varandra, till exempel den om Pyramus och Thisbe. Men straffet för att inte erkänna Bacchus drabbar dem, och de förvandlas till fladdermöss som inte kan tala, bara pipa ,och flyga i skymningen på fjäderlösa vingar.
Utan att råda brist på metamorfoser innehåller andra böcker ingående skildringar av grymma strider; även stora krig får en blodig detaljrikedom när skildringen fokuserar på de viktigaste kombattanterna och de sår de tillfogar varandra. Men oftare berättas det om människors (och gudars) känslor och inre dialoger om det de måste göra, eller kanske vad de borde göra ställt mot vad de hellre skulle vilja göra. Just vid metamorfoserna är skildringen av framväxande bark eller djurskinn poetisk med ett gott öga för de detaljer som gör att de här övernaturliga händelserna känns verkliga, in på läsarens eget skinn.
Medan jag läser funderar jag på den inverkan som ett samhälles gudaberättelser måste ha på vad som är acceptabelt och inte. Om gudarna regelbundet grips av sådan stark lust att de förföljer och våldtar snyftande flickor, varför skulle då vanliga män behärska sig? Speciellt om en del av flickorna i efterhand tycks acceptera händelsen och välkomna de barn som föds efter övergreppet. Och även när de våldtagna sårats djupt kan de råka ut för hämndlystnad från den brutale gudens svartsjuka maka. Det är svårt att se hur det kan vara trösterikt att bli förvandlad till ett vackert träd.
Det är ändå fascinerande att föreställa sig hur det skulle kännas att tänka att växterna och djuren i ens närmiljö kanske har gudomliga ursprung. I en del böcker är det just det som en besökare varnas för; träden i dungen han klivit in i är förvandlade nymfer.
En skön kontrast till de många berättelser om obetvinglig lust, och sårad stolthet som leder till hämnd och krig, utgör dock den femtonde boken. Den vise Pythagoras berättar där en historia om världens beskaffenhet, vilken innehåller en hel del vetenskapliga felsteg vi kan skratta åt idag, men till största delen har en eftertänksam stämning som manar till klokhet och måtta. Han ber oss alla också om att inte äta kött, dels för att det i djur kan bo en själ som tidigare varit människa, men också för att visa omsorg och respekt för djuren som gett oss ull, mjölk, arbetskraft och andra nyttigheter i sin livstid. Numo som lyssnar till hans berättelse far hem till Rom, och när han får styra regeringen där får han krigiska män att ta upp fredligare sysslor istället, vilket leder till en lång och lyckosam regeringstid. Det är ju en god och hoppingivande tanke att ta med sig från Ovidius Metamorfoser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar