American Hotel på Stadsteatern

Medan jag såg pjäsen trodde jag att den var en adaption av en novell, och en i mitt tycke mycket dålig överföring. Det verkar dock som att stycket är skrivet direkt för scenen, vilket gör mig ännu mer förvånad och besviken. Jag har tyckt om såväl böcker som pjäser av Sara Stridsberg, främst för att den fragmenterade framställningen skapat en overklig och hyperrealistisk stämning, men American Hotel är motsatsen till allt det jag älskade.

Huvudpersonen Carter (Liv Mjönes) talar direkt till publiken, och förutom de poetiska men få skildringarna av den nedgångna men fascinerande miljön är tilltalet alltför enkelspårigt för att engagera. Dock inte lika simpelt och oförståeligt som dialogerna, och känslodramerna som utspelar sig på scenen: kärleken till Vladimir (Shanti Roney), dragningen till brodern Jack (Peter Gardiner), sorgen efter den döda modern (Ann-Sofie Rase), förvirringen av den sällan uppdykande fadern (Anders Johannisson). Det skulle kunna förklaras av att Carter är bedövad av sitt alkoholmissbruk, men inte heller längtan efter ruset gestaltas väl. Det ser ut som några människor som går omkring och gör dumma saker för att de inte kommer på något bättre. Den enda flerdimensionella personen i pjäsen är Jack, som låter nedlåtande och välkomnande i samma andetag, och som i Peter Gardiners fina spel är den ende som tycks bottna i sina känslor, trots sin ständigt behärskade, avmätta röst.

Foto: Petra Hellberg

 Sara Stridsbergs inledning i programmet och en replik i slutet av pjäsen kopplar handlingen till det som hände i Detroit när staden gick i konkurs efter att biltillverkarna inte längre hittade kunder och måste slå igen. (För att inte tala om Katerine Marcals mjältsjuka utvikning i programbladet.) Tja, om man vill undersöka "vad som kommer efter kapitalismen" så är det väl en början så god som någon att ha en redan färdigbyggd stad med vägar och tomma hus att slå sig ned i och försöka sköta själv? Jag ser inte hur ett annat system kunnat förse Carter och Vladimir med sysselsättning och uppehälle annat än med obehagliga åtgärder: Tvinga människor att köpa bilar och därefter de försäkringar Carter sålde? Tvinga folk att köpa de foton av "ensamma kvinnor som äter lunch" som är det enda Vladimir vill göra? Det jag ser i dem är två ytterst ansvarslösa människor som om och om igen väljer ett liv i misär. Är de drivna av barndomstrauman, andra sorger, missbruket? Säkert, men det är inte det som syns på scenen, bara två egoister som pissar bort sina liv.

Länk till Stadsteaterns sida om American Hotel