När Arthur Schnitzler skrev sina pjäser för drygt hundra år sedan sågs de som chockerande av många. Vad han skrev om var visserligen sådant som faktiskt försiggick i de välbeställda Wien, men otroheterna och sveken var inte socialt acceptabla och det uppfattades som oanständigt att gestalta det på scenen. Men Schnitzler visste vad han skrev om och gjorde det med en insikt som till och med den samtide Sigmund Freud avundades honom. Det var som att han använde sin analytiska skärpa från sitt dagliga yrke som läkare och tillämpade det på människors tal och handlingar, för att analysera drivkrafter och tankar som kanske inte ens stod klara för aktörerna själva. Mer imponerande är att han kunde gestalta vad han hittade som pjäser som är intressanta och nervpirrande än idag, såsom De stora vidderna som spelas på Dramaten.
Det är bra att uppsättningen är placerad i en diffus nutid, för inget i handlingen känns daterat. (Dock tycker jag att det är litet synd att läkaren i pjäsen är så mycket mer lufsigt klädd än de övriga, för det överdriver hans roll som utomstående och litet tafatt mer än nödvändigt.) I centrum står paret Hofreiter, den charmige och extroverte Friedrich och hans mer tillbakadragna maka Genia (Thomas Hanzon och Petronella Barker). De har det gott ställt och kan unna sig vad de vill, och Friedrich unnar sig gärna affärer med kvinnorna i bekantskapskretsen. I sitt priviligerade liv ser han ingen anledning att hänga upp sig på gammaldags konventioner och känslor.
Gång på gång konfronteras Friedrich med människor vars känslomässiga bindningar tycks honom obegripliga; en vän som inte tänker förskjuta sin fru för att hon varit otrogen, eftersom han älskar henne så. Herr von Aigner (Staffan Göthe) som inte vill dyka upp hos sin före detta maka och vuxne son efter tjugo år då han vet hur djupt han sårade dem vid skilsmässan. En man som tar sitt liv för att han inte kan få den han älskar. En kvinna som kanske inte skulle tagit mannen till älskare även om hon vetat att det betydde liv eller död för honom. Thomas Hanzon gör ett gott jobb av att visa sin oförståelse utan att bli ohyfsad eller otrevlig. Ja, konvenansen kräver ändå att man beter sig värdigt. Men det är ändå svårt att förstå vad som pressar Friedrich till sitt sista stora utspel. Är det omgivningens förväntningar eller har han till sist drabbats av en äkta känsla? I så fall är den äkta känslan nog snarast den djupa kärleken till sig själv och sin bild mot omvärlden. Den typen finns det många av än idag, på alla nivåer och i alla möjliga situationer.
Länk till Dramatens sida om De stora vidderna
Det är bra att uppsättningen är placerad i en diffus nutid, för inget i handlingen känns daterat. (Dock tycker jag att det är litet synd att läkaren i pjäsen är så mycket mer lufsigt klädd än de övriga, för det överdriver hans roll som utomstående och litet tafatt mer än nödvändigt.) I centrum står paret Hofreiter, den charmige och extroverte Friedrich och hans mer tillbakadragna maka Genia (Thomas Hanzon och Petronella Barker). De har det gott ställt och kan unna sig vad de vill, och Friedrich unnar sig gärna affärer med kvinnorna i bekantskapskretsen. I sitt priviligerade liv ser han ingen anledning att hänga upp sig på gammaldags konventioner och känslor.
Gång på gång konfronteras Friedrich med människor vars känslomässiga bindningar tycks honom obegripliga; en vän som inte tänker förskjuta sin fru för att hon varit otrogen, eftersom han älskar henne så. Herr von Aigner (Staffan Göthe) som inte vill dyka upp hos sin före detta maka och vuxne son efter tjugo år då han vet hur djupt han sårade dem vid skilsmässan. En man som tar sitt liv för att han inte kan få den han älskar. En kvinna som kanske inte skulle tagit mannen till älskare även om hon vetat att det betydde liv eller död för honom. Thomas Hanzon gör ett gott jobb av att visa sin oförståelse utan att bli ohyfsad eller otrevlig. Ja, konvenansen kräver ändå att man beter sig värdigt. Men det är ändå svårt att förstå vad som pressar Friedrich till sitt sista stora utspel. Är det omgivningens förväntningar eller har han till sist drabbats av en äkta känsla? I så fall är den äkta känslan nog snarast den djupa kärleken till sig själv och sin bild mot omvärlden. Den typen finns det många av än idag, på alla nivåer och i alla möjliga situationer.
Länk till Dramatens sida om De stora vidderna
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar