Huvudpersonen Osaji är van vid ett samhälle som skapat sig utrymme i konstruktioner under vattnet, så det besvärar inte henne i berättelsen förrän hamnen riskerar att krossas, eller hennes fartyg hamnar på mycket djupt vatten. Hon har dock känt sig fastlåst i det tätt sammanvävda samhället och vill i första kapitlet lämna Ben, men är dock snabb att försvara sin värld mot en dryg besökare från en annan planet. Det är inte bara bosättningarna som befinner sig djupt under ytan; känslor och tankar hålls också nere av en överdriven artighet som lånar sig åt passiv-aggressiva nålstick som är svåra att bemöta.
Carolyn Ives Gilman ger några fascinerande detaljer om hur Benniternas skepp är skapade; de är luftfyllda blåsor skapade av organiskt material med porer för människors in- och utpassering med minimalt vatten- och luftspill. Inuti är de självförsörjande för besättningen med ett delvis slutet omlopp av avfallsprodukter och näringsämnen. Hela meningen med skeppen är att de skall flyta runt i det närmaste havet och så frön till växtlighet för att utvidga de människovänliga områdena. Eftersom expansion är så svårt för kolonisatörerna har de dock inte utforskat mer än en liten del av planetens oceaner, och inte letat efter några urinvånare...
Berättelsen kom igång snabbt och gav hela tiden intressanta ledtrådar till livet på Ben och vad som fortfarande fanns att upptäcka, och det gjorde boken spännande att läsa. Dock var det litet snopet hur snabbt historien knöts ihop och tog slut, men nu var det ju en novell och hellre än att brodera ut till en tunn roman föredrar jag att författaren avslutade den i tid. Förutom att jag är mycket förtjust i genren "nybyggare på andra planeter" tycker jag om Carolyn Ives Gilmans idéer om annorlunda levnadsförhållanden och hennes miljöbeskrivningar, och ser fram emot att läsa fler verk från hennes penna.
Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Halfway Human
Dark Orbit
Isles of the Forsaken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar