Ett allkonstverk av extra fint slag bjuder Klara Soppteater på när man spelar Kreutzersonaten. Det börjar med musiken, den uttrycksfulla violinsonat som Ludwig van Beethoven skrev 1803. År 1889 skrev så Lev Tolstoj en långnovell med samma namn, där musikstycket spelar en viktig roll.
I dagens Stockholm sitter Maria Rostotsky vid flygeln och spelar lätt och ljuvligt, tills Etienne Glaser kommer in och börjar berätta historierna kring hur de två verken kom till, och hur det senare orsakade ivrigt intresse följt av censur i Ryssland på grund av sitt innehåll. Så läser han valda stycken ur boken, och med fin inlevelse ger han den psykologiskt intrikata prosan glöd. Det vi får höra är ett spel på känslor men med dolda kort; mannen som berättar vill inte låtsas om sin svartsjuka på sin gamle vän, bjuder hem honom med låtsad likgiltighet och insisterar på att han, en skicklig violinist, skall spela tillsammans med hustrun, som habilt trakterar pianot.
Det passar utsökt att vi i publiken just fått en god soppa och mörk chokladkaka som smälter i munnen, när det berättas om hur det till synes motvilliga paret spelar Kreutzersonaten på en fest i hemmet. Christian Svarfvar har anslutit sig på scenen, och varvat med läsningen får vi höra satserna i Kreutzersonaten. Det är inte svårt att förstå vilka verkliga passioner det måste ha frammanat hos berättelsens musiker, att träna på de intensiva partierna, och sedan framföra det i samklang, med en gemensam hemlighet inför skaran av åhörare. De båda musikerna på vår scen spelar med både precision och känsla styckets stafettliknande melodier, de klimaktiska partierna och de stillsamma dialogerna.
Det är ett bra val att vi i föreställningen inte får höra hur historien slutar! På så sätt hänger mysteriet och de oförlösta känslorna kvar i luften, och vi lockas att läsa boken och lyssna på musiken igen. Gärna det, tillsammans med minnena av den här ypperliga föreställningen.
Länk till Stadsteaterns sida om Kreutzersonaten
I dagens Stockholm sitter Maria Rostotsky vid flygeln och spelar lätt och ljuvligt, tills Etienne Glaser kommer in och börjar berätta historierna kring hur de två verken kom till, och hur det senare orsakade ivrigt intresse följt av censur i Ryssland på grund av sitt innehåll. Så läser han valda stycken ur boken, och med fin inlevelse ger han den psykologiskt intrikata prosan glöd. Det vi får höra är ett spel på känslor men med dolda kort; mannen som berättar vill inte låtsas om sin svartsjuka på sin gamle vän, bjuder hem honom med låtsad likgiltighet och insisterar på att han, en skicklig violinist, skall spela tillsammans med hustrun, som habilt trakterar pianot.
 |
| Kreutzersonaten. René François Xavier Prinet. Målning från 1901 |
Det passar utsökt att vi i publiken just fått en god soppa och mörk chokladkaka som smälter i munnen, när det berättas om hur det till synes motvilliga paret spelar Kreutzersonaten på en fest i hemmet. Christian Svarfvar har anslutit sig på scenen, och varvat med läsningen får vi höra satserna i Kreutzersonaten. Det är inte svårt att förstå vilka verkliga passioner det måste ha frammanat hos berättelsens musiker, att träna på de intensiva partierna, och sedan framföra det i samklang, med en gemensam hemlighet inför skaran av åhörare. De båda musikerna på vår scen spelar med både precision och känsla styckets stafettliknande melodier, de klimaktiska partierna och de stillsamma dialogerna.
Det är ett bra val att vi i föreställningen inte får höra hur historien slutar! På så sätt hänger mysteriet och de oförlösta känslorna kvar i luften, och vi lockas att läsa boken och lyssna på musiken igen. Gärna det, tillsammans med minnena av den här ypperliga föreställningen.
Länk till Stadsteaterns sida om Kreutzersonaten
 |
| Maria Rostotsky (piano) och Christian Svarfvar (violin) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar