Fritt fall, berg- och dalbanor, House of Nightmares och slänggungor på hisnande höjder är en bra inramning för rockkonserter, och litet särskilt för en regisserad mörkermässa med en entertainer som Marilyn Manson. Scenen dränktes i dimma där Manson trädde fram (en kvart försenad) efter att ha släntrat runt och svängt med mikrofonen som ett rökelsekar. Så stod de där, mörkklädda och sminkade, basisten Twiggy Ramirez med ännu mer nollställt ansiktsuttryck i form av en läbbig plastmask. Manson krälade på scengolvet, hoppade jämfota och pratade och småpussades med Twiggy under showens gång.
Marilyn Mansons låtar är egentligen melodiösa och intressanta, men är producerade med tuffa gitarrslingor och hårda trummor som ger ett kraftfullt intryck, och förstås Mansons raspiga röst. Det är inte konstigt att det slamriga tar överhanden på en konsert, men det är litet synd. I alla fall var det stor energi i spelningen - åtminstone under första halvan. Ju längre konserten gick, desto längre blev (de helt onödiga) pauserna mellan låtarna och desto slöare blev Mansons mellansnack. De långsammare låtarna, som kunnat låta så mäktiga, lät släpiga.
Energinivån steg förstås med Personal Jesus och Irresponsible Hate Anthem. Men det var kanske inte det bästa valet att avsluta showen med Coma White, en långsam powerballad som inte väckte publikjubel, och sedan smyga av scenen utan att säga hej och tack. Det var också synd att de inte spelade This Is The New Shit. Reaktionerna bland fansen verkar variera från lätt besvikelse över låtval och tempo, till upprymdhet över den svarta showen på Gröna Lund.
Marilyn Mansons låtar är egentligen melodiösa och intressanta, men är producerade med tuffa gitarrslingor och hårda trummor som ger ett kraftfullt intryck, och förstås Mansons raspiga röst. Det är inte konstigt att det slamriga tar överhanden på en konsert, men det är litet synd. I alla fall var det stor energi i spelningen - åtminstone under första halvan. Ju längre konserten gick, desto längre blev (de helt onödiga) pauserna mellan låtarna och desto slöare blev Mansons mellansnack. De långsammare låtarna, som kunnat låta så mäktiga, lät släpiga.
Energinivån steg förstås med Personal Jesus och Irresponsible Hate Anthem. Men det var kanske inte det bästa valet att avsluta showen med Coma White, en långsam powerballad som inte väckte publikjubel, och sedan smyga av scenen utan att säga hej och tack. Det var också synd att de inte spelade This Is The New Shit. Reaktionerna bland fansen verkar variera från lätt besvikelse över låtval och tempo, till upprymdhet över den svarta showen på Gröna Lund.
1 kommentar:
En bra konsert. Marilyn Manson har många kraftfulla låtar med tunga rytmer, och låter man sig dras med av känslan (ilska) passar de bra att vråla (melodiöst ; ) ) till. Synd att avsluta med "Coma White", en bra låt med känslofull text, men även en riktig party-dödare. Hade MM slutat med med t.ex. "This is the new xxxx", och kört en encore så hade fler med mig nog gått hem nöjdare.
Skicka en kommentar