Elegant rör sig den välklädde agenten mellan de vackra kvinnorna i balklänningar, obemärkt genom en dörr ned till källarvåningen och det hemliga högkvarteret. Han är fin, Bradley Fine, och han nedgör motståndare (nästan) felfritt - tack vare rösten i örat som säger vart han skall gå och slå. I CIA:s rörigaste källarkontor sitter skrivbordsagenten Susan Cooper, läser blixtsnabbt av kartor och instruerar om honom om vad som väntar runt hörnet.
Men nu har identiteterna läckt ut för fältagenterna på den sparsamt bestyckade CIA-avdelningen - och en atombomb är på vift, på väg att säljas på den svartaste av marknader. Vem kan de skicka som kan spionera utan att bli igenkänd? Efter en liten tvekan anmäler sig Susan Cooper till det ansvaret, utan högljudda protester från Rick Ford, en annan agent med uppblåst självbild och häftigt humör.
Melissa McCarthy har ofta spelat roller som blandar action och en hård attityd med brutal humor. Det är jätteviktigt att hitta rätt balans mellan ingredienserna - skall vi få skratta åt en tjockis med storhetsvansinne som blir andfådd, fumlar med vapnen och löser fallet på ren tur? Nej, tack och lov! Dråpliga scener där man får skratta åt Susan vägs upp av minst lika många där hon räddar situationen, med list och med övervåld. Och dessutom driver filmen med de förväntningarna: när Susan får ett tråkigt alias som en Mary Kay-säljande kattägare svidar hon om till en tight svart klänning och glider in på casinot för att närstudera vapenhandlaren hon har fått korn på.
Filmen rör sig mellan europeiska städer och tjusiga palats i klassisk spionfilmsstil, med klipp tillbaka till det öppna kontorslandskapet i CIA:s källare som hemsöks av först fladdermöss och sedan råttor. Jude Law är stilig som Bradley Fine, Jason Statham är rolig som överspände Rick Ford, Allison Janney och Miranda Hart seriöst underhållande i sina roller, och Rose Byrne lägger perfekt komisk känsla i sina ständiga förolämpningar som Susan Cooper lär sig att matcha i härliga bitchfighter. Jag hoppas att filmen får några uppföljare så att vi får se Melissa McCarthy sparka sig fram genom världen under nya alias.
Men nu har identiteterna läckt ut för fältagenterna på den sparsamt bestyckade CIA-avdelningen - och en atombomb är på vift, på väg att säljas på den svartaste av marknader. Vem kan de skicka som kan spionera utan att bli igenkänd? Efter en liten tvekan anmäler sig Susan Cooper till det ansvaret, utan högljudda protester från Rick Ford, en annan agent med uppblåst självbild och häftigt humör.
Melissa McCarthy har ofta spelat roller som blandar action och en hård attityd med brutal humor. Det är jätteviktigt att hitta rätt balans mellan ingredienserna - skall vi få skratta åt en tjockis med storhetsvansinne som blir andfådd, fumlar med vapnen och löser fallet på ren tur? Nej, tack och lov! Dråpliga scener där man får skratta åt Susan vägs upp av minst lika många där hon räddar situationen, med list och med övervåld. Och dessutom driver filmen med de förväntningarna: när Susan får ett tråkigt alias som en Mary Kay-säljande kattägare svidar hon om till en tight svart klänning och glider in på casinot för att närstudera vapenhandlaren hon har fått korn på.
Filmen rör sig mellan europeiska städer och tjusiga palats i klassisk spionfilmsstil, med klipp tillbaka till det öppna kontorslandskapet i CIA:s källare som hemsöks av först fladdermöss och sedan råttor. Jude Law är stilig som Bradley Fine, Jason Statham är rolig som överspände Rick Ford, Allison Janney och Miranda Hart seriöst underhållande i sina roller, och Rose Byrne lägger perfekt komisk känsla i sina ständiga förolämpningar som Susan Cooper lär sig att matcha i härliga bitchfighter. Jag hoppas att filmen får några uppföljare så att vi får se Melissa McCarthy sparka sig fram genom världen under nya alias.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar