Första halvan av Anna Petterssons uppsättning av Vildanden stressade och irriterade mig. Människor talade och rörde sig i uppskruvat tempo och med överdrivna manér, och regin tycktes full med lösryckta idéer som avlöste varandra och drev pjäsen i ständigt nya, förvirrande riktningar.
Allra först klev Hedvig (Lina Leandersson) över scenen och tog plats vid ett teknikerbord. Därifrån startade hon ljudeffekter då och då under föreställningen. Det fick mig att försöka läsa händelserna som vore de regisserade av Hedvig; de tre tredubblade frackgubbarna som en obegriplig massa av vuxna, samt Gregers Werles (Hannes Meidal) och Hjalmar Ekdals (Per Svensson) överdrivna mimik. Jag såg inte meningen med att scenteknikerna tejpade in de två senare i en allt kortare rektangel som tvingade dem närmare varandra under sitt samtal (men i andra akten såg jag hur mycket mindre Hedvigs rektangel var). Dialogerna med de frånvarande fäderna i pjäsen innehöll ensidiga JA- och NEJ-svar som fick mig att undra hur mycket av handlingen vi missade på det.
När andra akten började och Hedvigs mor Gina (Thérèse Brunnander) började löddra och raka Ibsen-bysten som stod på en piedestal mitt på scenen väcktes min irritation igen. Men så börjar jag tänka. Det finns en person till som lever en livslögn i den här pjäsen: Gina, kvinnan som tillsammans med Hjalmar Ekdal fick hjälp av sin gamle uppvaktare till äktenskap, ett hem och ett arbete som fotograf respektive retuscherare. Under de femton åren som gått har hon skött hemmet, skött fotograferande och skaffat inkomster medan maken funderat på sin uppfinning om eftermiddagarna, och i största allmänhet tagit hand om Hjalmar Ekdal som uppenbarligen har litet väl höga tankar om sin egen viktighet.
Under resten av pjäsen håller jag ögonen på Gina när hon är på scenen. Det är genialiskt hur Anna Pettersson låter gruppen av gubbar stå i bakgrunden och fnysa och humma när hon och Hjalmar har sin stora uppgörelse. Och de tidigare insmugna protesterna mot manus blommar ut i en viktig motfråga till den indignerade maken. Åh, jag önskar att hon protesterat ännu mer och broderat ut sitt försvar! Men det hör till en annan pjäs.
Men nu har vi sett hennes styrka. När den tjurige rymlingen Hjalmar kommer hem en sväng lockar hon honom tillbaka till hemmet med kaffe och en smörgås. Vi ser hur van hon är att dämpa sin makes humörsvängningar, och förstår att hon kommer att kunna göra det precis så länge hon vill. Men hur länge till skall hon vilja? Hon skulle klara sig utmärkt utan jättebebisen Hjalmar att ta hand om. Som ett svar på mina tankar kommer hon senare indansande i Noras tarantella-kläder och tar ett bestämt farväl av Torvald!
Nu ser jag varför Hedvig tycktes regissera pjäsen: hon är Ibsens alter ego, och hon är det oskyldiga barnet som måste lida för andras idéer. Ingen kan väl tycka att hennes hemska öde är riktigt? Men ställningstagandet blir viktigare när moralen inte är så svartvit och enkel. Se på Gina, som visserligen hållit inne med den möjliga sanningen under femton år, men å andra sidan gett ett gott liv åt Hjalmar och hans far och hans dotter. Förtjänar hon att få sitt liv slaget i spillror? I det här fallet vet vi att hon skulle klarat sig väl ekonomiskt, men i så många andra fall har den uppgrävda sanningen lett till avståndstagande av de till synes moraliskt oantastliga, och inte sällan till fattigdom.
**** Spoilervarning ****
Men i den här pjäsen som tänker ett extra varv, hur skall det gå för lilla Hedvig? När Pettersson lägger flera av Gregers Werles lismande repliker om uppoffring i hennes egen mun klingar de extra cyniskt. Männen har dukat fram och förväntar sig ett offer.
Men nej! Hedvig sitter med ryggen mot publiken och vägrar att avlossa den laddade pistolen! Gubbarna går fram och viskar med henne men hon vägrar. När hon säger Nej! och går av scenen blir jag så glad att jag får tårar i ögonen. Bra, Hedvig! Ingen flicka skall behöva dö för att visa hur vilka hycklare moralens självpåtagna väktare är!
Länk till Dramatens sida om Vildanden
Allra först klev Hedvig (Lina Leandersson) över scenen och tog plats vid ett teknikerbord. Därifrån startade hon ljudeffekter då och då under föreställningen. Det fick mig att försöka läsa händelserna som vore de regisserade av Hedvig; de tre tredubblade frackgubbarna som en obegriplig massa av vuxna, samt Gregers Werles (Hannes Meidal) och Hjalmar Ekdals (Per Svensson) överdrivna mimik. Jag såg inte meningen med att scenteknikerna tejpade in de två senare i en allt kortare rektangel som tvingade dem närmare varandra under sitt samtal (men i andra akten såg jag hur mycket mindre Hedvigs rektangel var). Dialogerna med de frånvarande fäderna i pjäsen innehöll ensidiga JA- och NEJ-svar som fick mig att undra hur mycket av handlingen vi missade på det.
När andra akten började och Hedvigs mor Gina (Thérèse Brunnander) började löddra och raka Ibsen-bysten som stod på en piedestal mitt på scenen väcktes min irritation igen. Men så börjar jag tänka. Det finns en person till som lever en livslögn i den här pjäsen: Gina, kvinnan som tillsammans med Hjalmar Ekdal fick hjälp av sin gamle uppvaktare till äktenskap, ett hem och ett arbete som fotograf respektive retuscherare. Under de femton åren som gått har hon skött hemmet, skött fotograferande och skaffat inkomster medan maken funderat på sin uppfinning om eftermiddagarna, och i största allmänhet tagit hand om Hjalmar Ekdal som uppenbarligen har litet väl höga tankar om sin egen viktighet.
Under resten av pjäsen håller jag ögonen på Gina när hon är på scenen. Det är genialiskt hur Anna Pettersson låter gruppen av gubbar stå i bakgrunden och fnysa och humma när hon och Hjalmar har sin stora uppgörelse. Och de tidigare insmugna protesterna mot manus blommar ut i en viktig motfråga till den indignerade maken. Åh, jag önskar att hon protesterat ännu mer och broderat ut sitt försvar! Men det hör till en annan pjäs.
Men nu har vi sett hennes styrka. När den tjurige rymlingen Hjalmar kommer hem en sväng lockar hon honom tillbaka till hemmet med kaffe och en smörgås. Vi ser hur van hon är att dämpa sin makes humörsvängningar, och förstår att hon kommer att kunna göra det precis så länge hon vill. Men hur länge till skall hon vilja? Hon skulle klara sig utmärkt utan jättebebisen Hjalmar att ta hand om. Som ett svar på mina tankar kommer hon senare indansande i Noras tarantella-kläder och tar ett bestämt farväl av Torvald!
Nu ser jag varför Hedvig tycktes regissera pjäsen: hon är Ibsens alter ego, och hon är det oskyldiga barnet som måste lida för andras idéer. Ingen kan väl tycka att hennes hemska öde är riktigt? Men ställningstagandet blir viktigare när moralen inte är så svartvit och enkel. Se på Gina, som visserligen hållit inne med den möjliga sanningen under femton år, men å andra sidan gett ett gott liv åt Hjalmar och hans far och hans dotter. Förtjänar hon att få sitt liv slaget i spillror? I det här fallet vet vi att hon skulle klarat sig väl ekonomiskt, men i så många andra fall har den uppgrävda sanningen lett till avståndstagande av de till synes moraliskt oantastliga, och inte sällan till fattigdom.
**** Spoilervarning ****
Men i den här pjäsen som tänker ett extra varv, hur skall det gå för lilla Hedvig? När Pettersson lägger flera av Gregers Werles lismande repliker om uppoffring i hennes egen mun klingar de extra cyniskt. Männen har dukat fram och förväntar sig ett offer.
Men nej! Hedvig sitter med ryggen mot publiken och vägrar att avlossa den laddade pistolen! Gubbarna går fram och viskar med henne men hon vägrar. När hon säger Nej! och går av scenen blir jag så glad att jag får tårar i ögonen. Bra, Hedvig! Ingen flicka skall behöva dö för att visa hur vilka hycklare moralens självpåtagna väktare är!
Länk till Dramatens sida om Vildanden
2 kommentarer:
Underbar recension. tack! Jag tänker och tycker som du - men också så här: Går pjäsen att "förstå" om man inte alls i förväg känner till intrigen i Vildanden?
Lena K E
Tack, Lena!
Jag tror att om man inte fäster sig vid de halva faderskonversationerna, med "Ja!" och "Nej!" och andra repliker ropade till ett tomrum, och om man har ett hum om faderskapstvivlet (för det avslöjandet skedde ju i ordlös form), kan man nog förstå vad det handlar om. Men det viktigaste är nog att man, oavsett hur mycket man vet, väljer att acceptera hur pjäsen framförs. Fast jag önskar ändå att första akten varit litet mer nedtonad och naturalistisk.
Skicka en kommentar