Av Mark Haddons bok med nästan samma namn har Simon Stephens gjort en scenversion som har spelats och uppskattats i London samt på flera andra brittiska scener. Att se historien spelas upp med skådespelare är förstås en helt annan upplevelse än att läsa boken, och det har både för- och nackdelar.
I boken kan huvudpersonen Christopher berätta om vad som är viktigt för honom, till exempel att maten skall ha rätt färg och inte vara blandad, och jobbigt, som att förstå andra människor och att de rör vid honom. Man hinner identifiera sig med honom och tycka att hans känslor är förståeliga, till och med att han är den normale bland en massa påträngande och oförstående människor. På scenen är han en av många som skall samspela, och då kan man också se hur jobbig och svårhanterlig han i sin tur är för andra omkring honom.
Scenen är stor och kal, och skådespelarna som inte agerar för tillfället sitter längs kanterna tillsammans med rekvisitan. Det gör att de få på scenen hamnar i fokus nästan till det utpekades gräns, vilket kanske skulle kunna understryka hur Christopher känner sig, men är svårt att utnyttja dramaturgiskt och istället får skådespelarna att se bortkomna och ibland till och med taffliga ut (och tyvärr inte så det stämmer med vad som gestaltas). Jag önskar att scenen hade varit litet mindre.
Det är svårare att fatta sympati för Christopher när han inte själv får föra ordet, och dessutom därför att handlingen rusar så snabbt framåt, och för att man inte får se lika mycket av vad han verkligen blir lugn och tillfredsställd av. Under andra akten visas detta faktiskt bättre: allt saktar ned och ljuset blir grönt när Christopher känner harmoni, till skillnad från stöket på tågperrongen och i tunnelbanan (som gärna kunde få varit ännu mer kaotiskt).
Det som scenversionen gör bättre är att visa vilken prövning Christopher och hans fixa idéer är för hans omgivning, även för dem som verkligen vill honom väl, och det är en nyttig tanke även för oss i publiken. Det är en fin men skrämmande scen när Christopher är upprörd, och hans mor vill hålla om honom eller kanske bara hålla hans hand även för sina egna känslors skull, men hon vet att det bara kommer att göra honom värre däran. Både boken och pjäsen är läs- och sevärda för att de kan öppna ens ögon för något, men också för att de är spännande och underhållande i sig.
Länk till Stadsteaterns sida om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten
I boken kan huvudpersonen Christopher berätta om vad som är viktigt för honom, till exempel att maten skall ha rätt färg och inte vara blandad, och jobbigt, som att förstå andra människor och att de rör vid honom. Man hinner identifiera sig med honom och tycka att hans känslor är förståeliga, till och med att han är den normale bland en massa påträngande och oförstående människor. På scenen är han en av många som skall samspela, och då kan man också se hur jobbig och svårhanterlig han i sin tur är för andra omkring honom.
Scenen är stor och kal, och skådespelarna som inte agerar för tillfället sitter längs kanterna tillsammans med rekvisitan. Det gör att de få på scenen hamnar i fokus nästan till det utpekades gräns, vilket kanske skulle kunna understryka hur Christopher känner sig, men är svårt att utnyttja dramaturgiskt och istället får skådespelarna att se bortkomna och ibland till och med taffliga ut (och tyvärr inte så det stämmer med vad som gestaltas). Jag önskar att scenen hade varit litet mindre.
Det är svårare att fatta sympati för Christopher när han inte själv får föra ordet, och dessutom därför att handlingen rusar så snabbt framåt, och för att man inte får se lika mycket av vad han verkligen blir lugn och tillfredsställd av. Under andra akten visas detta faktiskt bättre: allt saktar ned och ljuset blir grönt när Christopher känner harmoni, till skillnad från stöket på tågperrongen och i tunnelbanan (som gärna kunde få varit ännu mer kaotiskt).
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Det som scenversionen gör bättre är att visa vilken prövning Christopher och hans fixa idéer är för hans omgivning, även för dem som verkligen vill honom väl, och det är en nyttig tanke även för oss i publiken. Det är en fin men skrämmande scen när Christopher är upprörd, och hans mor vill hålla om honom eller kanske bara hålla hans hand även för sina egna känslors skull, men hon vet att det bara kommer att göra honom värre däran. Både boken och pjäsen är läs- och sevärda för att de kan öppna ens ögon för något, men också för att de är spännande och underhållande i sig.
Länk till Stadsteaterns sida om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar