På Stadsteaterns stora scen är en lätt framåtvinklad fyrkant i vacker parkett, en bakgrund av höga trädstammar och ett svart golv som kan fyllas med rök eller vatten tillräckligt för att, tillsammans med skådespelarna och ett antal stolar, gestalta händelserna i Gösta Berlings liv.
Helt oumbärlig för pjäsen är Majorskan på Eketorp som spelas gediget och precis så kraftfullt som hon behöver av den begåvade Ann Petrén. Hon har öppnat sitt stora hem för ett dussintal kavaljerer, tilltufsade existenser som får mat och uppehälle och tid att rumla om och festa. Men otacksamhet är världens lön, och istället för att räta upp sina existenser skyller de även sina misslyckanden på sin välgörerska. Under en lek på julaftonsnatten sluter kavaljererna ett förbund med djävulen, i grannen Sintrams (Samuel Fröler) gestalt, om att driva bort majorskan och ta över Ekeby och de sju bruken.
Saga och verklighet ligger nära varandra, och framlekta profetior kan driva sig själva till uppfyllelse, inte bara i Selma Lagerlöfs berättelser. I den lilla värmländska byn sker det och har skett många dramatiska händelser. Och många av dem kretsar kring Gösta Berling, den avsatte prästen som ändå är så karismatisk och stilig att flera unga kvinnor faller för honom. Joel Spira, som ligger litet väl nära emo i sin diktion, är just den snyggingen som man kan förstå vinner flickors hjärtan.
Sofia Ledarp och särskilt Sanna Krepper gör bra tolkningar av Elisabeth Dohna respektive Marianne Sinclair, som båda i tur och ordning älskar Gösta Berling, men försöker värja sig från det. Gösta Berling, han som tycks föra olycka och till och med död med sig även när han försöker göra det rätta. Att vara en skuggomgärdad ödesgestalt tycks både skrämma och locka honom själv, tills han fångas in av samma ord som Majorskan yttrade när hon räddade hans liv i historiens början: skall han dö när han skulle kunna göra så bra saker med sitt liv?
Stadsteaterns uppsättning har låtit många av Lagerlöfs skrivna ord ligga kvar i skådespelarnas munnar, och det fungerar bra. Ensemblen spelar fint tillsammans och fyller respektive tömmer scengolvet så att varje scen får den laddning den behöver. Det är också underbart att goda musiker är med och sätter levande musik till vad som händer. Med litet över tre timmar är pjäsen ganska lång, men det är ändå mest av allt en god upplevelse att få se den spännande berättelsen få liv framför ens ögon.
Länk till Stadsteaterns sida om Gösta Berlings saga
Helt oumbärlig för pjäsen är Majorskan på Eketorp som spelas gediget och precis så kraftfullt som hon behöver av den begåvade Ann Petrén. Hon har öppnat sitt stora hem för ett dussintal kavaljerer, tilltufsade existenser som får mat och uppehälle och tid att rumla om och festa. Men otacksamhet är världens lön, och istället för att räta upp sina existenser skyller de även sina misslyckanden på sin välgörerska. Under en lek på julaftonsnatten sluter kavaljererna ett förbund med djävulen, i grannen Sintrams (Samuel Fröler) gestalt, om att driva bort majorskan och ta över Ekeby och de sju bruken.
Saga och verklighet ligger nära varandra, och framlekta profetior kan driva sig själva till uppfyllelse, inte bara i Selma Lagerlöfs berättelser. I den lilla värmländska byn sker det och har skett många dramatiska händelser. Och många av dem kretsar kring Gösta Berling, den avsatte prästen som ändå är så karismatisk och stilig att flera unga kvinnor faller för honom. Joel Spira, som ligger litet väl nära emo i sin diktion, är just den snyggingen som man kan förstå vinner flickors hjärtan.
Sofia Ledarp och särskilt Sanna Krepper gör bra tolkningar av Elisabeth Dohna respektive Marianne Sinclair, som båda i tur och ordning älskar Gösta Berling, men försöker värja sig från det. Gösta Berling, han som tycks föra olycka och till och med död med sig även när han försöker göra det rätta. Att vara en skuggomgärdad ödesgestalt tycks både skrämma och locka honom själv, tills han fångas in av samma ord som Majorskan yttrade när hon räddade hans liv i historiens början: skall han dö när han skulle kunna göra så bra saker med sitt liv?
Stadsteaterns uppsättning har låtit många av Lagerlöfs skrivna ord ligga kvar i skådespelarnas munnar, och det fungerar bra. Ensemblen spelar fint tillsammans och fyller respektive tömmer scengolvet så att varje scen får den laddning den behöver. Det är också underbart att goda musiker är med och sätter levande musik till vad som händer. Med litet över tre timmar är pjäsen ganska lång, men det är ändå mest av allt en god upplevelse att få se den spännande berättelsen få liv framför ens ögon.
Länk till Stadsteaterns sida om Gösta Berlings saga
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar