Redan genom fönstret känner jag igen Martin Erik Andersens sirliga konstruktioner med växter och lustigt lågt placerade bonader. Förra gången jag såg dem irriterades jag av hur bräckliga de var, oanvändbara och onödiga under alla omständigheter jag föreställde mig. Men den här gången blir jag litet mer intresserad. Delvis beror det på att Andersen har hållit fast vid sin metod, delvis för att verken fått litet mer stabilitet.
Pedantiska uppställningar av ljusgeneratorer och sladdhärvor på golvet gör verken lika opraktiska som i förra utställningen. Men nu kompletteras de av en vacker och gedigen golvläggning i det första rummet. Flera av de lågt hängande bonaderna är vända inåt väggen, och jag undrar om de vänder sig till en annan publik än oss i de vanliga tre dimensionerna. Sammantaget ger utställningen en känsla av en egen värld och annorlunda invånare, och det är ganska fantasieggande.
Länk till Galleri Riis sida om uställningen
Pedantiska uppställningar av ljusgeneratorer och sladdhärvor på golvet gör verken lika opraktiska som i förra utställningen. Men nu kompletteras de av en vacker och gedigen golvläggning i det första rummet. Flera av de lågt hängande bonaderna är vända inåt väggen, och jag undrar om de vänder sig till en annan publik än oss i de vanliga tre dimensionerna. Sammantaget ger utställningen en känsla av en egen värld och annorlunda invånare, och det är ganska fantasieggande.
Länk till Galleri Riis sida om uställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar