Den lilla, hårt sammanknutna familjen verkar aldrig någonsin lämna den; hela deras värld tycks cirkla kring den. Men ändå skall de tvingas att flytta - i abstrakta ordalag talar de om "förflyttningen" som skall ske. Modern, Käthe Hermann (Birgitta Sundberg), tänker sig dock att när "de" kommer och får se hur vackert de har gjort i lägenheten, och hur väl de lever där, så kommer de att få stanna och till och med visas på TV och bli förebilder för alla andra.
Dottern Irmi (Malin Güettler) har till större delen accepterat att de måste flytta, och verkar litet grand längta efter att få komma vidare, även om hon även slits av tanken på "pojken", som eventuellt skall komma tillbaka och måste kunna hitta dem. Den rullstolsbundne sonen Martin (Henrik Ståhl) tilldelas uppgifter i familjens interna skådespel men stöter dem ifrån sig medan han söker efter sin egen roll i världen.
Markörer i Anne Leppers nyskrivna pjäs (t.ex. fru kansler) placerar den i nutid, men jag upplever den som en symbol för Tyskland efter världskrigen, då t.ex. Sudettyskar "förflyttades" från sina tidigare hemorter i nuvarande Östeuropa. Martin skulle kunna ha blivit skadad i strid och Irmi ha förlorat sin pojke under svåra umbäranden och överväganden. Och redan från de första Leni Riefenstahl-framkallande dansstegen mot ett bergslandskap och de återkommande dansföreställningarna i det egna hemmet liknar modern Käthe ett självtillräckligt Tyskland uppumpat på nazismens skönhetsideal. Och om familjen visar upp en vacker och idealisk vy nu, så kanske de slipper att fördömas och fördrivas?
Pjäsen startar i en existensialistisk dämpad absurdism á la Harold Pinter, men det surrealistiska skruvas upp mer och mer i familjemedlemmarnas dialoger. Allt medan Birgitta Sundberg fortsätter att vara genuint bedårande som den åldrande ballerinan, blir stämningen kusligare, allvarligare och elakare. Skådespelarna på den lilla, intima scenen är just så bra som de behöver vara för att få rätt balans på det här intressanta och vassa verket.
Länk till Fria Teaterns sida om Dansösen Käthe Hermann
Markörer i Anne Leppers nyskrivna pjäs (t.ex. fru kansler) placerar den i nutid, men jag upplever den som en symbol för Tyskland efter världskrigen, då t.ex. Sudettyskar "förflyttades" från sina tidigare hemorter i nuvarande Östeuropa. Martin skulle kunna ha blivit skadad i strid och Irmi ha förlorat sin pojke under svåra umbäranden och överväganden. Och redan från de första Leni Riefenstahl-framkallande dansstegen mot ett bergslandskap och de återkommande dansföreställningarna i det egna hemmet liknar modern Käthe ett självtillräckligt Tyskland uppumpat på nazismens skönhetsideal. Och om familjen visar upp en vacker och idealisk vy nu, så kanske de slipper att fördömas och fördrivas?
Pjäsen startar i en existensialistisk dämpad absurdism á la Harold Pinter, men det surrealistiska skruvas upp mer och mer i familjemedlemmarnas dialoger. Allt medan Birgitta Sundberg fortsätter att vara genuint bedårande som den åldrande ballerinan, blir stämningen kusligare, allvarligare och elakare. Skådespelarna på den lilla, intima scenen är just så bra som de behöver vara för att få rätt balans på det här intressanta och vassa verket.
Länk till Fria Teaterns sida om Dansösen Käthe Hermann
 |
| Foto: Olle Sundberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar