Charlie Roberts utställning Hex visar tavlor och skulpturer i mättade färger som avbildar stiliserade människoansikten och föremål. Motiven är ibland inpassade i varandra så att de ser ut som pusselbitar. Konturerna är inte markerade men utgör tydliga avgränsningar mellan färgfälten.
Jag är inte förtjust i den här sortens naivistiska kompositioner. Informationsbladet säger att Roberts använder sig av fenomen ur popkulturen och konsthistorien, men det har jag svårt att upptäcka. Jag försöker se bilderna som att konstnären har reducerat motiven till sin essens, men de är (sinsemellan) inte tillräckligt originella för att verka bära på någon djupare mening.
För mig berättar verken inte någon historia, de väcker inte min nyfikenhet, de kittlar inte min fantasi. De blir bara något slags dekoration, men eftersom jag varken tycker att de är vackra, intressanta eller väl utförda är de inte någon dekoration jag vill ha i blickfånget.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Hex
Jag är inte förtjust i den här sortens naivistiska kompositioner. Informationsbladet säger att Roberts använder sig av fenomen ur popkulturen och konsthistorien, men det har jag svårt att upptäcka. Jag försöker se bilderna som att konstnären har reducerat motiven till sin essens, men de är (sinsemellan) inte tillräckligt originella för att verka bära på någon djupare mening.
För mig berättar verken inte någon historia, de väcker inte min nyfikenhet, de kittlar inte min fantasi. De blir bara något slags dekoration, men eftersom jag varken tycker att de är vackra, intressanta eller väl utförda är de inte någon dekoration jag vill ha i blickfånget.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Hex
2 kommentarer:
Instämmer i den analysen. Jag gick snabbt igenom utställningen utan att upptäcka något av intresse.
Det känns inte som att konstverken säger något, och stilen verkar mest slarvig, inte genomtänkt.
Skicka en kommentar