The Secret Life of Walter Mitty

Fler än jag måste minnas filmversionen med Danny Kaye. Som liten dagdrömmare själv med hjältefantasier älskade jag filmen när jag såg den som barn, och den lever i mitt minne. När jag nu läser på om den filmen blir jag överraskad av att den gjordes redan 1947, att den bygger på en novell av James Thurber och att Walter Mitty tycks ha varit ännu mer hunsad än jag mindes det.

I vissa kretsar är det "inne" att vara trött på Ben Stiller och hans filmer, men jag hör inte till dem. Jag var heller inte automatiskt avog när jag hörde att en nyinspelning av min gamla favorit, så jag gick till bion med öppet sinne. Handlingen och tonen i den nya filmen skiljer sig en hel del från den gamla (och från originalnovellen), men är bra på sitt eget sätt.

Vår tids Walter Mitty (Stiller) hanterar arkivet av negativ på tidningen LIFE. På så sätt har han sett fantastiska bilder från hela världen, men han har aldrig rest ut i den själv. När han drömmer sig bort i något nytt äventyr stannar han upp och blir onåbar för en stund, vilket väcker retlustan hos hans kollegor, inte minst hos managementkonsulten Ted (Adam Scott). Han är inkallad för att lägga ned hela tidningen och, litet osannolikt, lotsa den till sitt sista nummer, med oinskränkt makt och helt utan input från de tidigare cheferna.

Under största delen av filmen är jag mer förvirrad än Walter Mitty, och är inte alls säker på vad som är verklighet och vad som är hans fantasi. I hans äventyr händer det saker som skulle kunna vara meddelanden från den vardagliga världen, och det får mig att tänka på TV-serien Life on Mars (speciellt när David Bowies Space Oddity får en stor plats i handlingen).

Vissa scener imponerar med sköna vyer, andra har en stillsam varm humor, åter andra får en att skratta högt. Jag kan aldrig helt slappna av eftersom jag hela tiden har i bakhuvudet att hundratals människor skall sägas upp och en legendarisk tidning skall läggas ned helt brutalt. Man skulle kunna säga att Stiller inte har bestämt sig för hurdan filmen skall vara, men när jag tänker efter tycker jag att det är bra att den inte lägger sig bekvämt i ett fack. Förutom den hotande uppsägningen och ett viktigt foto på villovägar krånglas inte handlingen till i onödan. Cheryl (Kristen Wiig), kollega och föremål för Walters hemliga kärlek, är vänlig och hjälpsam, och moderns (Shirley MacLaine) misslyckade flytt till ett äldreboende drar inte uppmärksamheten från Walters resa. Ben Stiller tycks ha velat göra en underhållande film som sänder några ljusglimtar utan att lova fyrverkerier, och det tycker jag är fint.