Den välspelande Stenhammarkvartetten återkommer till Konserthuset så gott som varje år, och det är jag tacksam för. Årets konsert bjöd på fyra, nej fem verk i skiftande stil men alla av hög kvalitet, vilket beror på de engagerade och samstämda musikerna.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Man inledde med
Kvartett i G-dur TWV 43:G5 av Georg Philipp Telemann, ett stycke som sjöng av energi och leklust så att det nästan bröt sig ur barockformen i sina sista satser. Därefter följde något ytterst modernt:
Four Pieces som Sven-David Sandström skrivit just för Stenhammarkvartetten häromåret. Partier av konventionellt sköna klanger bröts upp av mer krävande partier, så att jag som lyssnare verkligen uppskattade de harmoniska delarna ännu mer. Pizzicatostycket i mitten, där de fyra instrumenten plockade en ton var, kändes helt genialiskt, och varje gång det upprepades (sammanlagt tre gånger) var en önskning som fullbordades.
Ett av mina favoritverk följde sedan:
Stråkkvartett i F-dur av Maurice Ravel. Programbladet berättar att kvartetten orsakade kritik från den likaså begåvade Gabriel Fauré med flera, vilket är svårt att förstå så här 111 år senare när stycket är känt och älskat av många. Dåtidens anklagelser om att vara dåligt balanserat kompenseras mycket väl i lyssnarens öron av att varje sats är melodisk, tät och rik på sina egna sätt, och de inledande tonerna ekar hastigt i den sista satsen, omformade till en mer dansant version.
 |
| Pavel Haas |
|
Mer kontrovers: programmets sista stycke
Stråkkvartett nr 2 "Från Apbergen" lät en slagverkare delta i sista satsen, vilket väckte så mycket kritik vid uruppförandet att kompositören Pavel Haas strök den stämman. Men många senare framföranden har släppt in slagverkaren igen, och jag är mycket glad att Stenhammarkvartetten bjöd in Kungliga Filharmonikernas Daniel Kåse till det ändamålet. En fläkt av Rhapsody In Blue följde med de inledande trumslagen, men musiken utvecklades snart till sin egen blandning av jazz och tjeckisk folkmusik.
Ännu mer jazz blev det i extranumret, då Daniel Kåse slank in bakom draperiet och sköt fram en vibrafon. Ett fräckt, jazzigt stycke av Max Lett för vibrafon och marimba hade skrivits om så att marimbastämman spelades av Stenhammarkvartetten. Även för någon som älskar jazz kan det kännas konstigt att avsluta en klassisk konsert med sådan musik, men jag tyckte att det var en fantastisk idé som lät toppen. Jag säger det så ofta jag kan: Mer vibbra åt folket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar