Det är ett varierat och vackert program gentlemännen i Fine Arts Quartet bjuder på. Det första verket är en av stråkkvartetterna som Mozart dedikerade till Haydn, Stråkkvartett nr 15 i d-moll KV 421 (1783). Musiken är underhållande men inte insmickrande. Inte i någon av satserna släpper musiken loss i sorglösa skalsprång, utan behåller en välbalanserad ton. Det hjälper förstås att musikerna är så exakta och samspelta att den fina konstruktionen av stämmorna tydligt framgår utan att de sköna klangerna tappas bort.
Nästa stycke är Rachmaninovs ofullbordade första stråkkvartett, skriven 1889. Jag älskar när Rachmaninovs verk låter starka känslor slå ut i full blom, men de här två satserna har inget av det. De båda satserna, Romance och Scherzo, låter osjälvständiga och ointressanta för att de så tydligt använder sig av konventionella byggstenar för stråkkvartetter. Det kan man acceptera av en endast 17-årig kompositör, och jag förstår mycket väl att han hellre valde att gå vidare och skriva nya verk än att vända tillbaka och göra klart den här kvartetten.
Länge har jag avfärdat Hugo Wolf som en överromantisk kompositör med begränsad begåvning, på grundval av några mjältsjuka Lieder av honom jag sjöng som tonåring. Men nu måste jag uppdatera min åsikt! Hans Stråkkvartett i d-moll (1878-84) var eftermiddagens starkaste verk, men trots dramatiken var det inte känslorna som tog överhanden. Förutom då i tredje satsen, där fiolerna inledde med att ropa som i sorg i det högsta registret. Cellon svarade några oktaver ned, som ett försök till tröst men ändå med stort vemod. Det här oväntade partiet arrangemanget återkom i satsen, med ansatser till tröst även från violan. Mot slutet av satsen verkade de fyra instrumenten ha nått någon form av enighet, och lät sina stämmor blandas till vackra, vemodiga klanger. Den sista satsen var energisk och mer lekfull, men efter vad vi alla upplevt tillsammans strax innan var det med respekt jag hörde stråkarna dansade över strängarna.
Inte var herrarna trötta efter sin fina konsert! Som extranummer fick vi en hisnande snabb Perpetual Motion från Haydns Stråkkvartett nr 54 i D-dur , "Lärkan" (1790). Vilken virtuositet! Välkomna tillbaka många gånger, Fine Arts Quartet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar