Den lilla melodin som inleder den första satsen och återkommer gång efter gång, försöker låta positivt och lyckligt. Men vemodet tar över i varje gång i tunga men vackra ackord. Men det är som att den positiva tanken inte vill dö, och i de mer energiska toner som svarar finns både trots och hopp. I de följande satserna i Sonat i a-moll op 42 D845 sker något liknande viss variation: en skön slinga som tas över av större och djupare klanger, och under Bengt Forsbergs fingrar växer klangerna sig verkligt stora.
Men än mer mullrar det i kvällens andra verk, Sonat i D-dur op 53 D850. I en liknande struktur som tidigare, en liten melodi som kämpar mot större harmonier, blir den lilla melodin nu gång på gång överkörd av mäktiga, taktfast dunsande ackord. Bengt Forsberg låter dem dundra ordentligt, men utan det vemod som fanns i den första sonaten, är de på gränsen till att låta korkade! Som tur är: efter allt muller lättar musiken upp i sista satsen, Rondo. Allegro Moderato. Ett icke namngivet extranummer, även det hämtat ur Forsbergs vällästa Schubert-nothäfte, är ännu mer livligt och melodisk, och så får konserten ett älskvärt slut.
Schuberts pianosonater, första konserten
Länk till Kammarmusikens Vänner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar