Det här skulle bli den sista boken om Ender som jag läste, tänkte jag, som jag har tänkt förr. Och precis som de tidigare gångerna drogs jag in i berättelsen, och efter att ha läst ut boken tänker jag nu "bara en till... den blir den sista..." Orson Scott Card är ingen skicklig karaktärsskildrare, hans persongalleri finns till för handlingen snarare än tvärtom.
I Xenocide ägnar sig inte Card lika mycket åt avancerade mind games som i Ender's Game och Ender's Shadow. Det är bra, för jag tyckte att hans psykologiska konstruktioner var tveksamma, om än spännande. Däremot lägger han fram en början till en egen kosmologi när han börjar tala om några icke-materiella byggstenar i universum. Först tycker jag att hans teori låter klumpig och ologisk, även om det är elegant att den förklarar några mindre mysterier från de första böckerna: hur spelet i battle school kunde anpassa sig efter Enders innersta tankar, hur man kan kommunicera ögonblickligen mellan avlägsna punkter i universum fastän fysiska rymdfärder tar åratal, och var Jane kommer ifrån.
Det blir också givande när Card för in religionens betydelse för såväl människor som andra livsformer. Sedan Lusitanias människokoloni börjat samarbeta med pequeninos har man också spridit kristendomen till dem, med mycket intressanta följder. På en helt annan människokoloni, Path, lever människor under en krävande form av konfucianism, och respekten för gudarna är ständigt närvarande i deras intellektuella resonemang.
Det var handlingen som fick mig att läsa vidare i sagan om Ender. Jag ville veta vad som skulle hända med de sympatiska men komplicerade pequeninos, urinvånarna på planeten Lusitania där människorna byggt en koloni. Och förutom att berätta mer om dem, flätade alltså Card in några nya trådar och ett helt fyrverkeri av överraskningar på de sista hundra sidorna. Jag måste faktiskt veta hur det går. Jag måste läsa även nästa bok, Children of the Mind.
I Xenocide ägnar sig inte Card lika mycket åt avancerade mind games som i Ender's Game och Ender's Shadow. Det är bra, för jag tyckte att hans psykologiska konstruktioner var tveksamma, om än spännande. Däremot lägger han fram en början till en egen kosmologi när han börjar tala om några icke-materiella byggstenar i universum. Först tycker jag att hans teori låter klumpig och ologisk, även om det är elegant att den förklarar några mindre mysterier från de första böckerna: hur spelet i battle school kunde anpassa sig efter Enders innersta tankar, hur man kan kommunicera ögonblickligen mellan avlägsna punkter i universum fastän fysiska rymdfärder tar åratal, och var Jane kommer ifrån.
Det blir också givande när Card för in religionens betydelse för såväl människor som andra livsformer. Sedan Lusitanias människokoloni börjat samarbeta med pequeninos har man också spridit kristendomen till dem, med mycket intressanta följder. På en helt annan människokoloni, Path, lever människor under en krävande form av konfucianism, och respekten för gudarna är ständigt närvarande i deras intellektuella resonemang.
Det var handlingen som fick mig att läsa vidare i sagan om Ender. Jag ville veta vad som skulle hända med de sympatiska men komplicerade pequeninos, urinvånarna på planeten Lusitania där människorna byggt en koloni. Och förutom att berätta mer om dem, flätade alltså Card in några nya trådar och ett helt fyrverkeri av överraskningar på de sista hundra sidorna. Jag måste faktiskt veta hur det går. Jag måste läsa även nästa bok, Children of the Mind.
Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game
Speaker for the Dead
Ender's Shadow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar