The Bridge of San Luis Rey av Thornton Wilder

Thornton Wilders bok The Bridge of San Luis Rey från 1927 är knappt hundratrettio sidor lång, men i de korta kapitlen hinner den gå djupt ned i några människors öden och vända och vrida på frågan om vi kan hitta en mening i de olyckor Gud låter hända oss människor. För det har boken också inspirerat flera andra verk och utnämnts som en av den hundra viktigaste böckerna från 1900-talet. År 2004 blev den också filmatiserad med många goda skådespelare i rollerna.

Med några ord målar Wilder upp betydelsen av den viktigaste hängbron i Peru, San Luis Rey, och spåren i folksjälen när den brast: "The moment a Peruvian heard of the accident he signed himself and made a mental calculation as to how recently he had crossed by it and how soon he had intended crossing by it again." (Såväl bron som olyckan är helt fiktiva.) Fem människor föll från bron och dog när den brast. vilka var de? Var det Guds mening att de skulle dö? I så fall, dog de för att de var större syndare än andra, eller för att de var goda människor som Gud kallade hem till himlen?

Sådana spörsmål har länge sysselsatt franciskanerbrodern Broder Juniper, och genom att ställa upp tabeller över olycksdödade människors fromhet och ondska har han försökt finna en formel för vad Gud sänder i vår väg. Av brokatastrofen får han idén att verkligen fördjupa sig i de här fem människornas liv, för den här frågans skull.

Men bokens berättare antyder redan på de första sidorna att den plikttrogne Broder Juniper ändå inte kommer att nå fram till de fem människornas innersta passioner. Och inte heller vår anonyme berättare är säker på att ha förstått de dödade helt, erkänner han. Och så börjar berättelserna om de fem personerna, och därtill de viktigaste människorna i deras liv, de som gav dem deras drivkrafter eller sorger. Prosan är vacker och kompakt, och bör läsas med omsorg. Varje mening är en byggsten till den människans historia och tankar. Fastän Wilder är sparsam med miljöbeskrivningar känner jag det ofta som att jag är med personerna i deras sovrum, i teaterns omklädningsrum, i ett rum på ett okänt värdshus.

Perhaps an Accident heter det första kapitlet, och Perhaps an Intention heter det sista. Det är gott av Thornton Wilder att han låter det förbli osäkert. Säkert är dock att jag fick sitta och blinka bort tårarna omgiven av okända människor när jag läste de två sista sidorna. Kanske är vi i våra liv utlämnade åt olyckor, och det är vi själva som måste skapa meningen.