Udda verklighet av Nene Ormes

Händer det saker bakom dörrar och portar som vi aldrig får se? Alltså inte de vanliga människoödena, hur lyckliga eller tragiska de än är, utan historier långt utanför vad vi räknar som vanligt svenssonliv? Hamnskiftare, orakel och hemliga sällskap kan ha funnits i hundratals år, alldeles intill oss men fullständigt hemliga. Det är det som Nene Ormes vill visa i sin bok Udda verklighet, som utspelar sig i Malmö men i källare och rum som är strängt förbjudna för oss "ordinära" människor.

Det börjar riktigt bra, mitt i en jakt på liv och död, farligt och med antydningar om övernaturliga förhållanden. Precis vad jag vill läsa om! Men detta var bara ett smakprov. Strax är vi hos kvinnan som drömde den spännande scenen, som brukar drömma så livfullt så att det känns som att hon själv var där. Kvinnan heter Udda, och mardrömmarna tär på henne så att hon tidvis fått undra om hon är galen. Som tur är har hon vännen Daniel, som tror på henne och tröstar henne.

Jag unnar alla att ha förstående vänner, en egen lägenhet och ett jobb, särskilt de som lider av övernaturliga mardrömmar, men här blir de ingredienser till något jag vill kalla för lättmjölksprosa. Det är ett syndrom som alltför många svenska samtidsböcker lider av: banala dialoger, puttriga vänskapsbetygelser, stressade mobilsamtal, halvtomma kylskåp, sataniska chefer, kyliga mödrar och ett osjälvständigt språk fyllt av utnötta metaforer. Visserligen vill boken säkert skapa en kontrast mellan livet vi känner till och det vi inte känner till, men Nene Ormes laddar med så mycket vardagsdetaljer att det känns som att hon vill ursäkta sig innan hon börjar med de fantastiska inslagen. Det behövs ju inte, jag har plockat upp boken för att jag vill läsa om okända sällskap och gåvor, inte för vardagsskildringar. Speciellt inte när språket är så taffligt som här. Så många klichéer och klumpiga bilder: "Jag vaknade skrikande" "Hemming hade gått direkt fram till disken, jag kunde höra hans röst flyta tillbaka mot mig i det annars mjuka överklasslugnet". På ett ställe, endast ett i en annan varumärkesfri bok, nämns en kaffekedja vid namn, och här och där saknas det till och med punkt i slutet av meningar. Sådana saker önskar jag att en begåvad redaktör hittat och plockat bort. Men allra helst hade jag önskat att författaren själv hittat egna och bättre uttryck för sådant som redan sagts för ofta, som "Jag vaknade andfådd" och "Jag kände hur mina mungipor drogs till ett ofrivilligt leende".

Själva historien är ändå ganska spännande, med många fascinerande idéer, och det är upplagt för en fortsättning. Jag är dock inte säker på om jag kommer att vilja ytterligare en bok av Nene Ormes, om hon inte undviker de många stereotypa situationerna och hittar ett mer personligt språk. Det skulle kunna bli så mycket bättre.