Open City av Teju Cole

Över bokens sidor vandrar berättaren, Julius, genom New York och genom idéhistorien. Wagner, Augustinus och Beowulf nämns i förbifarten, så att man känner att Julius är djupt förankrad i den kunskap som står emot tidens tand. Efter bara några sidor går han på besök till den äldsta mannen han känner, professor Saito, som var hans lärare i tidig engelsk litteratur på college. Som jag själv älskar den västerländska kulturkanon och vill att den skall stå öppen för alla som vill fördjupa sig i den, känner jag en stillsam glädje över att de här två personerna, så stabilt försjunkna i kulturen, båda är av utomeuropeiskt ursprung. Och inte heller detta faktum pekas ut som något speciellt. De är helt enkelt två människor vars liv influerats av det bästa ur den västerländska kulturhistorien.

Bit för bit undergräver och utvidgar berättaren den här trygghetszonen. Professor Saito var tonåring i USA under andra världskriget, och han och hans familj sattes i de interneringsläger för japaner som hölls för en tid. Så delaktigheten i västerlandets kultur var alltså villkorad.

Men än mer får läsaren känna hur området för idéhistoriska influenser utvidgas. Snart nämner Julius den afrikanska halvguden Obatala, och det är fascinerande att få höra att han är ansvarig för människor som är handikappade och sjuka, eftersom han var berusad när han skapade dem, så de här människorna hatar och tillber honom samtidigt. Jag som hittills bekvämt nöjt mig med västerlandets kunskapsområde känner plötsligt att jag vill veta lika mycket från andra kulturer, för att kunna referera till dem också i mina tankar.

Julius arbetar som psykolog på ett sjukhus på Manhattan. Under en av sina stadsvandringar kommer han förbi en gammal kyrka, och funderar på att gå in och be för en av sina patienter. Jag vet inte om Cole förutsåg att jag ögonblickligen skulle associera med en afrikansk stamdoktor som blandar medicin och religion - i alla fall tror jag det. För i nästa ögonblick går Julius tankar till 1600-talet, när just den kyrkan hade förstahandsrätt till alla förlista skepp liksom till alla valar som sköljdes upp på deras strand. Kyrkans hem-nation var Holland, och när Julius berättar hur en av de valar som strandade där förevigades i gravyrer och sågs som ett tecken för all ondska som begicks av spanska trupper, ser jag att den europeiska historien är full av symboler och vidskepelse som mycket väl kan jämföras med afrikanska stamsamhällen.

Jag känner igen mig i Julius sätt att referera allt han ser till saker han känner till sedan tidigare. Det ger en känsla av tröst och av att stå på en säker grund, men jag är rädd att det bottnar i en lågintensiv depression. För parallellt med stadsvandringarna får vi läsa hur Julius har glidit och glider bort från de människor som skulle stått honom närmare i ett mindre modernt samhälle: flickvännen Nadège som flyttat till Kalifornien, den närmste grannen som han ser för första gången på ett år, modern i Nigeria och mormodern i Belgien som han inte haft kontakt med på flera år.

Ändå verkar det som att folk han möter gärna öppnar sig för honom, och han får höra många berättelser från människor han träffar på olika sätt. Några av dem har flytt(at) från hemska omständigheter i andra länder, andra har flyttat till USA av mindre pressande skäl. Genom de här människorna dras trådar från världens alla hörn till New York, och även till Bryssel, dit han faktiskt reser på en längre resa för att leta efter sin mormor. Även där är han med om att lätt få kontakt med fascinerande människor, och få en djup inblick i deras liv - men sedan inget mer. Ingen avvisar honom, men han står alltid litet vid sidan om gemenskapen.

Jag älskar hur Cole viker ut och viker in världshistoriens händelser så att vi ser hur kulturerna liknar varandra. Jag älskar den stillsamma, reflekterande rösten i Open City, men jag blir också litet sorgsen av den. Kanske för att jag känner igen mig själv alltför väl. Här är ett citat:

Instinctively saving a baby, a little happiness; spending time with Rwandans, the ones who survived, a little sadness; the idea of our final anonymity, a little more sadness; sexual desire filled without complication, a little more happiness: and it went on like that, as thought succeeded thought. ... Predictably, the mind noted that judgment, too, and assigned it its place: a little sadness.

Ibland är det som att Julius söker få bekräftat att han verkligen lever, att hans sätt att leva är lika giltigt som alla andras. Att leva bland den bästa litteraturen, musiken och arkitekturen är ju ett gott liv! Men att leva utan sammanhang med människor som älskar en och känner ens privata historia, det kan få en att känna sig alltför lätt för att kunna hålla sig kvar på jorden. Det är väl därför jag är glad att få läsa om någon som liknar mig så mycket. Teju Coles bok är också ett av de verk som påminner om hur mycket vi människor liknar varandra, och att det är genom att acceptera varandras olikheter och ger utrymme för varandra som vi skapar ett rikt samhälle.