Månadens kulturella höjdpunkter januari 2010

Här ser ni mig, ilande från vernissager till premiärer med en god bok i handväskan! Nej, riktigt så glamouröst är inte mitt liv, men jag har levt ett intensivt kulturliv i januari. Här kommer en lista på det bästa!

Bästa bok
Schilf!

Bästa konsert
Kungliga Filharmonikernas Slagverksstämma

Bästa opera
Barberaren i Sevilla

Bästa film
Hurt locker
Coco Chanel & Igor Stravinskij
Det vita bandet
Fish Tank
The Informant!
Sherlock Holmes

Bästa teater
Om kärlek
Ur ett övergivet arbete
Slott i Sverige

Filmerna på listan är alla väldigt olika varandra, och riktigt bra på olika sätt. Det lovar gott inför Oscarsnomineringarna nästa vecka! Vad gäller de tre teaterpjäserna är de alla intressanta premiärer på Dramaten, som gjort bättre ifrån sig än Stadsteatern på sista tiden. Speciellt Noréns Om kärlek har jag tänkt mycket på under de få dagar som gått sedan jag såg den. Jag rekommenderar den starkt, liksom allt annat på listan, förstås.

Och nu vill jag gärna höra rekommendationer eller bara om goda upplevelser från andra kulturvänner!

Schilf av Juli Zeh

Den svenska titeln på boken, Fritt fall, är också bra. Den känslan har en av huvudpersonerna, Sebastian, när han drivits till en situation han aldrig trott han skulle hamna i. Vid det laget har jag fastnat så för boken att jag längtar efter att läsa den och sugs in i dess värld så fort jag slår upp sidorna.

Helt bra börjar den dock inte. Varje person får en lång introduktion, och först på tur står de två vännerna Sebastian och Oskar. Historien om hur de träffas under studietiden och utvecklas till två av världens mest framstående fysiker är litet irriterande i sitt glorifierande; de intelligenta trätorna, Oskars otadliga stil. Vad är det här, American Psycho möter Big Bang Theory? Och när Sebastians hustru Maike träder in i handlingen är hon förstås jordnära, förnuftig och ett under av naturlig skönhet. Inte så originellt.

Så tickar äntligen historien igång. En bakgrundshistoria med en serie underliga mord på sjukhuset har nämnts. Därefter blir Sebastians son Liam kidnappad, snabbt, lätt och professionellt. Lösen för att få tillbaka honom: Sebastian måste mörda en man. Mannen i fråga är en av läkarna på den misstänkta avdelningen på sjukhuset, och han är också cykelpartner till Sebastians fru. Vilken än anledningen till mordet är, kommer det att se ut som ett svartsjukedrama.

Jag tänker mig att en anledning till att Zeh satte fysiker i huvudrollerna är att Sebastian skall hålla huvudet kallt när pressen på honom stiger. Eftersom jag själv har läst Teknisk Fysik blir jag litet smickrad av den föreställningen. Jag uppskattar verkligen att han inte får irrationella känsloutbrott, utan gör det bästa han kan: följer order, resonerar och planerar; analytiskt om än skräckslaget. Juli Zehs klara beskrivningar av hans tankar gör att jag starkt känner hans undertryckta panik. Scenen där han ser myror traska förbi och lovar att om han vore en av dem, då skulle han aldrig kliva av från stigen utan följa mittfåran och göra sitt jobb, den säger så mycket om läget han befinner sig i. Det känns gastkramande hemskt, men jag vill bara läsa mer.

Kommissarie Schilf kommer in i handlingen inkallad från Stuttgart för att lösa mordfallen på sjukhuset. Detta till stor förtret för hans före detta polisskolestudent, kommissarie Rita Skura, som ursprungligen hade ansvar för sjukhusmorden. De båda åtföljs förstås av smått irriterande presentationer, men i Schilfs fall med viktig information: han har en hjärntumör stor som ett fågelägg, som förr eller senare kommer att ta hans liv.

Fastän det är Sebastian och Oskar som grälar om de fundamentala förutsättningarna för vår existens, är det i kapitlen som berättas ur Schilfs synvinkel som marken gungar under fötterna. Det som händer i hans liv låter tidvis osannolikt och osammanhängande, inte bara för mig utan för honom själv. Kan hela mysteriet vara orsakat av ett hjärnspöke? Eller vara resultatet av en tankeövning i fysikens parallella världar-teori? Svaret på de frågorna, eller lösningarna på kidnappningen och mordfallen, är bara en del av anledningen till att den här intelligenta, spännande boken är så läsvärd.

Fler böcker av Juli Zeh:
Adler und Engel

Slott i Sverige på Dramaten

Bakom den avskräckande presentationen om uttråkade ungdomar som leker med andras liv dolde sig en smart komedi! En välskriven pjäs av Francoise Sagan, med smarta, vågade repliker och några roliga slapstickscener, framförd av goda skådespelare. Tack för det.

Det är nutid, men aktörerna kliver in med 1700-talsliknande kläder, på order av Agathe Falsen (Malin Ek) som äger största delen av slottet där de bor. Agathes bror Hugo (Magnus Ehrner) är gift med den unga Eleonor (Rebecka Hemse), och hennes bror Sebastian (David Mjönes) bor också där, eftersom han ruinerat sig i Stockholm. De har det jättetråkigt hela dagarna, men så kommer den avlägsna släktingen Fredrik Falsen (Omid Khansari) på besök. Syskonen börjar så smått planera att leka med hans känslor, för inget annat än sitt eget nöjes skull. Åh nej, bortskämda skitungar som beter sig illa, det är inget som brukar intressera mig. Till en början är jag mest irriterad på dem, men snart faller jargongen naturligt, och åtminstone Sebastian,snart följd av Fredrik, blir riktigt underhållande att se på. Och vem är egentligen bäst på att leka med de andras liv?

Åh, så vackert det är när fönstren i fonden öppnas och man ser snöflingorna dansa mot den mörka himlen! Och så roligt det är när snötäcket hastigt växer upp mot taknocken. Påfrestningarna på den lilla gruppen blir bara större av att de tvingas hålla varandra sällskap i fyra månader. För när snön faller i Sverige, blir man instängd i sitt slott tills det töar igen!

Ensemblen är riktigt väl samspelta, i såväl snabba replikskiften som handgemäng och kullerbyttor. Koreografi och regi har skötts utmärkt! Tonläget är högt och intensivt, men ändå alltid välformulerat och precist. Alla är starka i sina roller, förutom Rebecka Hemse. Som vanligt är hon sprättig och ryckig i tonfall, mimik och kroppsspråk, och jag önskar att hennes roll spelats av någon som kunde lägga humor och känsla i sitt spel. Men så fort hon tjoat klart sina repliker och knatat av scenen kan jag glömma henne och njuta av samspelet hos de andra.

Humor, energi och många känslor har däremot lilla underbara Hulda Lind Jóhannsdóttir som Ofelia! Hon rusar in som ett yrväder, rolig, tuff och litet galen, och kilar in och ut genom öppningar intill dörrarna som de andra måste öppna för hand. Hon är fantastisk! Jag kan inte tänka mig någon annan spela rollen lika bra som hon, och jag är glad att äntligen ha fått se henne lysa upp en hel pjäs. Och en så härlig pjäs, sedan! Smart, rolig och mycket sevärd.

OBS! Hösten 2010 spelas pjäsen med Mirja Turestedt i rollen som Eleonor. Jag har inte sett den uppsättningen, men min gissning är att pjäsen har blivit ännu mer underhållande och sevärd.

Länk till Dramatens sida om Slott i Sverige

Up in the Air på bio

Att flyga och att bo på hotell är en livsstil som känns tjusigare än verkliga livet. Allt är anpassat för nuet, inte med tanke på att hålla för evigt utan att behaga för ögonblicket. Lever man i ögonblicket är det skönt att låta sig serveras mat på designade brickor och checka in till nybäddade hotellsängar. Det är så som Ryan Bingham (George Clooney) lever. Med ett arbete som tar honom kors och tvärs över Amerika hade han 320 flygdagar förra året och ett stort antal flygmil bakom sig.

Kommer det att inträffa något som kan tvinga honom att stanna på marken? Ja, naturligtvis. Kommer det att inträffa något som får honom att omvärdera sina prioriteringar. Ja, naturligtvis. Både i karriären och i känslolivet får han anledning att försöka försvara sina värderingar. Det låter förutsägbart, men filmen presenterar det hela så snyggt och intressant att det inte någonstans känns klichéartat. Den rappa takten i replikerna och utvecklingen hjälper förstås till.

George Clooney, vilken filmstjärna! Hållningen, glimten i ögat och leendet gör honom oemotståndlig. Ofta skulle det räcka för honom att bara gå genom sina roller och vara snygg, men i Up in the Air blir jag överraskad den korta scen då han bara gör det. I alla andra scener är han starkt närvarande, när han spelar på toppen av sin förmåga eller håller tillbaka ett känslouttryck så att han ger mig en klump i halsen.

Att se George Clooney fundera på att ge efter för kärleken slå sig till ro är ju något som kan få kvinnors hjärtan att klappa hårdare. När damen i fråga, Alex Goran (Vera Farmiga), dessutom är hans jämlike i esprit, fräckhet och karriärtricksande, känns det ännu bättre än om hon vore en kurvig, "charmig" starlet.

Filmen är som sagt rapp i dialogen, men inte så rapp att den känns framhetsad för att dölja luckor i handlingen. Alla biroller som bara syns under några sekunder under några av sina svåraste ögonblick är också så respektfullt framställda att de inte verkar utnyttjade för att mjölka fram några tårar. Och vilka underbara foton av städer och åkrar från fågelperspektiv! Up in the Air är en toppenfilm: underhållande och smart och litet hjärteknipande på samma gång.

Noréns Om kärlek på Dramaten

Om man går regelbundet på Dramaten men inte till kyrkan, kan jag föreställa mig att en teaterföreställning, och särskilt en Norénpjäs, har en sakral stämning av ritual, igenkännande och inblickar i själsliga prövningar, liknande en gudstjänst. Det intrycket får jag när första raden på Målarscenen består av stolar som hämtade från en församlingssal, med psalmböcker i sidofacken. På scenen, och på väg upp på scenen, står fler av stolarna, och mot en vägg i den ljusa, kala scenografin står ett sidobord klätt som ett altare: en ljusstake med tre ljus, en vattenkanna och ett glas.

Dramaten har en lång historia av att misshandla Lars Noréns välskrivna pjäser. När Om Kärlek börjar undrar jag först om förhållandet är omvänt nu. Meningarna låter platta och nästan taffligt skrivna - med flit? De uttalas pliktskyldigt, som i en TV-såpa. Varje hastigt genomförd scen kan efter bara några ord kännas igen och klassificeras: två människor är otrogna, två människor växer ifrån varandra, två människor plågas av att inte kunna få barn. Välkända scener ur ett samtida liv som varje åskådare kan fylla ut med egna minnen. På samma sätt utgör liturgin i en kristen mässa åminnelser ur Kristi liv, stiliserat framförda och med plats för varje deltagare att fylla med sin inre upplevelse.

Så vad vi ser är kanske en iscensatt mässa för sekulära relationsbrukare. En Norénpjäs, förpackad i den uppmärksamhet en Norénpjäs brukar frambringa. Strax intill scenen sitter också en representant för publiken, E, spelad av Magnus Roosman. Oftast sitter han tyst, ibland skrattar han till, hela tiden ser han uppmärksamt på vad som händer. Ibland kliver han in på scenen, stänger en dörr, flyttar en stol, tittar in bakom en av väggarna. Om jag också finge göra det! Kanske fråga rollerna vad de menade med vad de sade, vad de känner just nu!

Halvvägs genom pjäsen kliver åskådaren E tillfälligt in i handlingen, och talar om några saker ur sitt liv. Efter det förändras pjäsen, och det E berättade dyker upp i handlingen. Precis som i kvantfysiken påverkar betraktaren det betraktade. Eller snarare är det så att det som spelas upp tar sin egen form i betraktarens öga, en betraktare som jämför med händelser i sitt eget liv, lägger till känslor och ord som inte nödvändigtvis fanns där från början, och väljer att återvända till utvalda scener. Såväl repliker som skådespel blir bättre när det silas genom åskådarens filter under sista halvan av pjäsen. Jag vet faktiskt inte hur mycket av det som är regins förtjänst eller skicklighet hos författaren. När jag läser vad Sara Giese (regissören) skriver om pjäsen, slår det mig att handlingen och rollfigurerna är mig helt likgiltiga, och det mästerliga är pjäsens form.

Länk till Dramatens sida om Om kärlek

Medea på Stadsteatern

Det finns så många bitar i pusslet om Medea. Åtrån till Jason, språnget att lämna sitt land, utsattheten i det nya landet, bindningen till Jason, smärtan av att bli lämnad, hatet som får henne att begå det fruktansvärda brottet att döda sina barn. I det halvdussinet Medea-pjäser jag har sett har jag alltid saknat något i helheten; oftast kärleken till barnen och det förblindande hat som får henne att välja att mörda dem för att hämnas. Det har fått mördaren att verka väldigt egoistisk, som en narcissist som bara ser andra människor som medel för ens eget välbefinnande. Det är ju ingen överraskning att sådana föräldrar finns, men den historian har inte klingat sann.

Den avskalade uppsättningen på Stadsteatern med Odile Nunes som Medea och ingen annan på scenen är det närmaste jag har kommit en fullödig bild av dådet och gärningskvinnan. Vi möter Medea flera år efter att hennes son dött. Den instängande scenografin och den anonyma hurtsen antyder att hon sitter på en institution, kanske ett fängelse, kanske ett mentalsjukhus.

Historien berättas i oordning, med fragment av scener från när Medea träffar Jason, deras liv tillsammans, när han lämnar henne, och mer och mer rör den sig mot olyckan när pojken dör. Nej, Medea är inte oskyldig, tvärtom. Inne i sina tankar rasar hon, försvarar sig mot anklagelser, anklagar sig själv, vänder sitt raseri mot andra och mot sig själv.

Av de galna Medeor jag har sett tidigare är det den här galenskapen som resonerar i min egen. Berättandet är till största delen klarsynt och behärskat, och det uppskattar jag. Det får historien att framstå tydligare, hård och iskall.

Länk till Stadsteaterns sida om Medea

Filharmonikerslagverkare i närbild

En djungel av slagverksinstrument täckte hela Grünewaldssalens scen, och fler flyttades upp (och undan) under konsertens gång. Marimba, piano, radio, plåtburkar, en gammaldags ringklocka, ett par reguljära trumset och några ting jag inte vet namnet på. De fyra männen i Kungliga Filharmonikernas Slagverksstämma skapade en fantastisk ljudbild och en unik konsertupplevelse i den vildvuxna skogen av instrument.

John Cages stycke Credo in US (1942) innehöll fragment av radioutsändningar, av Beethovens femte symfoni och av talade inslag. Dels var rollerna omkastade: det var musiken som var understöd till truminslagen, inte tvärtom. Dels lät det som hallåorna sade så musikaliskt, när man lade uppmärksamheten på tonfall och takt istället för på innebörden av vad de sade. Härligt att få höra den här moderna klassiskern.

Därefter följde tre duetter ur Mauricio Kagels serie av verk som alla börjar på Rrrrrrr... Ruf, Railroad drama och Rigadon. Männen på scenen viftar med grenar och blåser på papper för att illustrera tågolyckan som nämns. Det är inte för ett ögonblick något okontrollerat viftande som pågår; det märks hela tiden att musikerna är vana vid att hantera olika typer av ljudskapande instrument och det med stor precision.

Det sista stycket innan paus, Marimba Spiritual (1983-84) av Minoru Miki, är verkligen en uppvisning i skicklighet. Uppbackad av sina medmusiker spelade Anders Haag virtuost och intensivt på marimba. Inledningsvis var verket melodiskt och vackert, men de afrikanska influenserna tog över mer och mer. De snabba, hårda trumrytmerna på skapade en hög stämning, och applåderna efteråt ville med all rätta aldrig ta slut!

Rain Tree (1981) av Toru Takemitsu inledde efter paus. Ja, regn liknade det verkligen, men den mjuka musiken skapade ett obehag hos mig redan från början. Från en mild form av vattentortyr växlade verket över i att låta som vad jag hör i mina drömmar när jag har hög feber. Det kanske bara var jag som kände så, men det var otäckt.

I de tre nya duetterna från Rrrrrrr..., Rim Shots & Co, Ranz der Vaches och Rutscher, blev jag riktigt glad när man plockade fram en ställning med ett dussin upphängda alpklockor. Den var som växt ur en H.C. Andersen-saga, och jag hade gärna sett och hört mycket mer av den! Men till stycket hörde också en rödvit duk där andra klockor lades upp på rad, en fin picknickkorg med vinflaskor vars innehåll av ris skapade toner när det hälldes på klockorna, och så ett ljudband med röster som ropar på Heidi och andra namn... namn på kossor! Roligt och njutbart.

Den avslutande Nordic Peace (2003) av Tobias Broström lät mest macho av hela dagens program. Trumrytmerna var kraftiga och intrikata, men avsaknaden av en bärande melodi blev så tydlig, och rytmlekarna kunde inte riktigt bära upp mitt intresse på egen hand.

Sammanfattingsvis var det här en unik konsert med stycken som inte kan upplevas på annat sätt än live, i rummet och omgiven av det intensiva ljudet. De fyra slagverkarna spelade engagerat och säkert i de utvalda verken, och jag är glad att ha fått vara med om den här konserten!

Länk till Konserthusets sida om konserten

Selskapet på Stadsteatern

Är du kaffe- eller tedrickare? Jag har inte valt sida, men det måste man göra för att platsa i föreställningen som Jo Strømgren Kompani spelar upp på Stadsteaterns lilla scen. De tre männen på scenen arbetar med - att dricka kaffe. Och svara i telefon att de mår bra och dricker kaffe. De har rejäla arbetsredskap: en mokabryggare och en hel bokhylla fylld med kaffekoppar.

Brygga kolsvart kaffe, lyssna på Charles Aznavour och prata låtsasfranska i beige kostym - det låter som ett toppenjobb, tycker jag! Men att dricka kaffe hela dagarna kan ge magont, göra en nipprig och inte minst paranoid. Det ser vi när de hängivna patrioterna och kaffedrickarna hittar en tepåse! Vad är det som händer? Vem har infiltrerat dem? I en så sluten grupp finns inga andra att misstänka än ens närmaste.

Den absurt roliga historien får en bra utformning i skådespelarnas lättförståeliga låtsasspråk och uttrycksfulla spel. Situationer glider naturligt över i ett mellanting mellan brottning och dans. Ah, så poetiskt när man bär Trond Fausa Ausvåg över scenen, med sina långa smala lemmar utsträckta som en stjärna! Fast så ömt behandlar man inte varandra hela tiden.

Det händer mer på den intensiva timmen än man kunde tro. Stereotyperna flödar, men allt är gjort med oskyldig humor. Från början till slut är det mycket underhållande, och jag och hela publiken skrattar ofta högt. Missa inte det här korta gästspelet på Stockholms Stadsteaters c/o-scen!

Länk till Stadsteaterns sida om Selskapet

Barberaren i Sevilla på Operan

När man läser sammanfattningen av handlingen och förhistorien, förstår man varför opera verkar löskopplat från verkligheten. Jag tänker inte ens försöka sammanfatta den. Men i centrum står en spirande kärlekshistoria, en otrevlig förmyndare som vill ha flickan för sig själv, och en listig filur som hjälper kärleken att nå fram. Och när historien spelas upp, med vacker musik och mycket humor, känns alla scener helt förståeliga.

Rollen som förste älskare, Greve Almaviva i flera förklädnader, sjungs av Klas Hedlund. Hans känsliga röst håller inte i alla lägen, men gör sig utmärkt i de vackra kärleksballaderna med sparsam orkestrering. Starkare är Ola Eliasson som Figaro, som sjunger sin berömda aria så frejdigt att jag förlåter att han missar någon ton här och där.

Helt felfri är Susann Végh som Rosina, med en vacker röst vars tremolo som förgyller de rätta ställena. John Erik Elebys starka bas är också ett nöje att höra.

Den lättrörliga och charmiga scenografin gör mycket till för att skapa stämning i varje scen. Framför allt får komedin i operan stort spelrum, och det är riktigt kul. Koreografin är livlig och rollerna busar ständigt med varandra. En historia om en kvinna som skall giftas bort mot sin vilja skulle kunna vara hemsk, men här behöver vi inte oroa oss utan bara luta oss tillbaka och skratta.

Länk till Kungliga Operans sida om Barberaren i Sevilla

Ur ett övergivet arbete på Dramaten

Replikerna i Samuel Becketts pjäser faller ofta som poesi. Upprepningar av uttryck,omtagningar av scener, ett poetiskt flöde av ord som skapar stämningar. Pjäsen Ur ett övergivet arbete, slår det mig, är som ett musikverk, där stycken med olika struktur och innehåll följer på varandra.

När pjäsen börjar ligger svag belysing på publiken och totalt mörker över scenen. Mörkret är så djupt att det inte går att se några detaljer. Långsamt tänds ljuset över den namnlöse berättaren i pjäsen, längst bak på scenen, men inte helt. Som en ljus silhuett utan ansikte rör han sig långsamt, lyfter en arm i taget, och det är nästan kusligt. Om jag inte sett Ingvar Kjellson gå in till scenrummet innan så hade jag nästan kunnat vänta mig ett odjur som stiger fram ur skuggorna.

De första orden är funderingar om slut. Tänk om allt det här skulle ta slut. Några hasande steg längre fram i ljuset går berättelsen över i en minnesbild av en dag som pojke. Han ser mamman, han ser en vit häst, han irriterar sig på småkryp och insekter, och så stiger den här svåra vreden upp i honom. Vreden, våldsamheten, den onda halsen, värken i örat: detaljer i hans berättelse upprepas, får större tyngd och vittnar om ett långt och ensamt liv.

Ingvar Kjellson gör rollen fantastiskt. Ålderns trötthet och långsamhet visar han upp i hela sin kropp och alla rörelser, och monologen är som om den kommer direkt ur hans erfarenhet. Jag skall inte jämföra mig med den ovanligt höga andelen pensionärer i publiken, men när jag gick ut hade jag en känsla av sorg över min egen dödlighet. Föreställningen skapade en svindel som gör ont, men det var mest av allt en stark upplevelse.

Länk till Dramatens sida om Ur ett övergivet arbete

Japanska Avsked på bio

Den japanska filmen Avsked handlar om Daigo, en ung cellist som blir arbetslös när hans orkester blir upplöst. Utan många ord säljer han sin dyra cello, flyttar till sitt barndomshus som han ärvt av sin mor och söker nytt jobb. I den lilla staden hittar han en jobbannons, och utan att veta vad det rör sig om går han dit och närmast dras in i en anställning.

Arbetet gäller att tvätta och svepa de döda innan de läggs i sin kista. Det låter udda, och tydligen ses det som ett förnedrande jobb i samhället. Redan på första uppdraget, att ta hand om en liten tant som legat död i två veckor, upptäcker Daigo och vi avigsidan av jobbet; det kan vara fysiskt motbjudande, åtminstone om man inte vant sig vid stank och likmaskar.

Scenerna som leder fram till anställningen är litet för putslustiga för min smak, men många i publiken skrattar gott. Att det tar ett tag för Daigo att vänja sig vid sitt jobb är inte konstigt, men varför drar han sig så för att berätta om det för sin leende dockhustru? Hon var snabb att ge upp sitt jobb i Tokyo och följa sin man till landsbygden, och gör nu inget annat hela dagarna än att studsa runt, skela kärleksfullt mot sin make och komma med glada utrop. Att två människor kan vara gifta utan att kunna tala med varandra om viktiga saker är det näst största mysteriet i filmen, efter det hur den viktigaste personen i huvudpersonens liv kan vara en bifigur helt utan egen personlighet.

Arbetet med att svepa de döda låter Daigo och hans chef komma hem till familjer i en känslig sorg, och några familjetragedier hinner anas på de korta minuterna med de döda. Det är också väldigt intressant att se de små rummen, tätt möblerade och belamrade av prylar ur japanskt vardagsliv. Men berättelsens vackraste stunder utvecklar sig på ganska förutsägbara sätt, och jag kan inte ta dem på allvar. Det är svårt att förstå att den här filmen vann en Oscar för bästa utländska film förra året. Den försöker spela på mitt hjärtas strängar, men träffar inte tonen.

Coco Chanel & Igor Stravinskij

Filmen om Coco Chanels och Igor Stravinskijs tid tillsammans är en estetisk njutning. Dialogen är sparsmakad; scener och stämningar får föra berättelsen vidare. Historien inleds med Coco Chanel på väg till den ökända föreställningen av Ballets Russes i Paris, Stravinskij och övriga medverkande i kulisserna bakom scenen, och så en lång sekvens av njutbara bilder av den moderna baletten, publikens reaktioner och de alltmer högljudda protesterna som till slut stoppade föreställningen. Åh! Musiken, dräkterna och dansen var så vackert och spännande att höra och se. Det knöt sig i magen när jag hörde dårarna i publiken förstöra kvällen för de intresserade, som om jag suttit med den kvällen.

Tillfällena som låter Stravinskij (Mads Mikkelsen) och Chanel (Anna Mouglalis) mötas ter sig slumpartade, utan brådska, som en väg av många när alla möjligheter är intressanta. Men elektriciteten mellan dem båda är märkbar.

Jag tycker om hur Coco Chanel porträtteras; inte hetsig och nonchalant, bara för att hon är modern; inte heller aggressiv och skrämmande, bara för att hon är en framgångsrik affärskvinna. Hon släntrar förbi med händerna i fickorna och en registrerande blick under sin svarta lugg. Hon är stark och oberoende, och kan erbjuda Stravinskij och hans familj bostad i sitt avskilda hus för att ge honom ro att komponera.

Åh, vilket hus! Ett under i modernitet, svart och vitt och geometriska mönster. Men det är också vackert när Stravinskijs hustru skapar litet värme och hemkänsla genom att drapera röda mönstrade filtar i sina rum. Som sagt, filmen innehåller en räcka av vackra, tilltalande scener. Ett litet tag blir jag nästan irriterad på den svala hållningen, men sedan lutar jag mig tillbaka och låter mig förföras av skönheten.

Vente, blinke av Gunnhild Øyehaug

Olycklig kärlek är svårt. Man ser sin älskade varje dag, är kanske nära vänner, men han/hon verkar aldrig se det självklara: att ni två hör ihop. Gunnhild Øyehaugs bok berättar flera parallella historier om några människor som lever med kärlek riktad mot någon som inte vet om det eller förstår det. Flera av personerna i historierna bildar en osynlig ring av obesvarad kärlek till varandra eller av annat. Det är en ganska intressant lek att se, men mest tycker jag bara att historien blir svagare av att splittras upp på det sättet.

En annan viktig ingrediens i boken är de många referenserna till film och böcker, eller snarare till filmerna Lost in Translation och Kill Bill. Det är en god idé, för visst kan man hänga upp sig mycket på tolkningen av en film, och säkert har flera förhållanden spruckit på grund av skilda åsikter. Men det gör sig inte så bra i en bok att ständigt återkomma till filmer som ens läsare kanske inte har sett, eller detaljer som läsaren inte tyckte var viktiga, inte minns, kanske tolkar annorlunda.

En stor plump i boken är också hur en av huvudpersonerna talar om månadsmagasinet Vanity Fair. Om han (och Gunnhild Øyehaug) hade läst den, som han säger, så hade han vetat att det inte är ett "dameblad" som man köper för att få veta hur man "plumpar upp läpparna". Bara häromveckan läste jag två tiosidiga artiklar i Vanity Fair med förstahandsinformation om åtgärderna mot finanskrisen i USA.

Det finns en del intressanta ögonblick och tankar i boken, men på det stora hela är den mest ett pussel med delar som varken räcker särskilt långt eller djupt.

Fish Tank på bio

Trailern till filmen Fish Tank avskräckte mig litet. Tonåringar med problem i slitna förorter - det kan bli så oändligt deppigt och tråkigt. Men de hyllande recensionerna och det kalla draget från fönstren hemma fick iväg mig till bion i alla fall.

Mia (Katie Jarvis) bor med sin mamma (Kierston Wareing) och lillasyster Tyler (Rebecca Griffiths). Hon har blivit relegerad från skolan, så hon driver runt på dagarna, köper stulen sprit, bryter sig in i tomma lägenheter och dansar till hiphop. Hon hade tjejkompisar förut, men har blivit ovän med dem.

Lillasyrran Tyler är så rapp och fräck i käften att man skrattar högt flera gånger, men egentligen är det hemskt att en så liten flicka inte kan lära sig något viktigare av de vuxna i omgivningen än att dricka öl och svära. Mia är alltid på sin vakt, och om hon någon gång släpper på garden och vågar känna sig omtyckt, flyger taggarna upp igen så fort någon säger ett ord fel. Visst, det känner man igen hos många tonåringar, men det är extra sorgligt när man vet att hon inte har så mycket trygghet eller så mycket att se fram emot i livet.

En bra sak med filmen är att den trots allt det här inte är någon eländesskildring. Även om jag inte skulle vilja leva på stulen cider och hoppet om en danskarriär, ser jag hur Mia har lärt sig att överleva i sin miljö och hitta glädje där det finns. Det finns också några speciella ögonblick som visas ur Mias synvinkel, sådana där som man förstår att de har stor betydelse men man vet inte hur man skall förhålla sig till dem för man har så litet erfarenhet. Fastän historien som Andrea Arnold berättar är tung, så är den engagerande och tänkvärd.

Mefisto på Stadsteatern

Ah, Weimarrepubliken! De sista åren med den hetsiga stämningen av dekadent nöjesliv medan orosmolnen hopade sig. Några av människorna i pjäsen om Hendrik Höfgen beklagar sig över hur samhället förfaller och folk glömmer den verkliga kulturen, men jag ser ändå perioden som en guldålder av kvardröjande bildning blandat med intensivt nöjesliv.

För att inte tala om människorna som befolkar romanen/pjäsen! Familjen Mann och deras vänner som stått som förebild för personerna var en så begåvad och engagerad grupp konstnärer, som befann sig mitt i händelsernas centrum. Klaus Manns roman om Hendrik Höfgen som indirekt berättar historien om Gustaf Gründgens och hans karriär är ett viktigt stycke nutidshistoria, och otroligt spännande därtill.

Den första akten berättar om de unga skådespelarna under tiden för nazisternas väg till makten. Det är mycket som händer, mycket som förklarar stämningen och lägger grunden för vad som skall komma, men takten känns ändå inte forcerad utan allt hänger samman väl. Det förstorade scenrummet utnyttjas ovanligt väl. Att föreställningen börjar med skådespelare vid sina sminkbord och klädhängare och lätt glider över till show eller mottagning hemma, beroende på vilken vägg man står vid, är mycket lyckat.

Efter paus har nazistregimen tagit ett järngrepp om nationen, och förutsättningarna för konstutövarna har förändrats. Gamla socialister och de som levt ett dekadent liv har inte bara svårt att få jobb utan riskerar även att rensas ut och försvinna. Hendrik Höfgen som alltid har varit ambitiös på gränsen till hänsynslös finner en väg tillbaka till berömmelsen när han får lära känna Ministerpresidenten, Hermann Göring, som gillar honom - tills vidare. Men då måste han hålla masken och bita ihop när jakten på hans forna vänner börjar, om inte han själv skall hamna på listan över misstänkta.

Björn Kjellman spelar Hendrik Höfgen bra, även om jag hade önskat att han visat mer av opålitlighet, själviskhet och kanske till och med sårbarhet. De blonda lockarna på Lennart Jähkel hjälper honom att göra Ministerpresidenten till ett iskallt rovdjur, som kan hjälpa dig till köttgrytorna eller skicka dig i döden lika lätt. Allra bäst är som så ofta Sven Ahlström som Hans Miklas, lika skrattretande som halvdålig skådespelare som intensiv i sina äkta känslor.

Andra akten innehåller ett par experiment som inte är så lyckade: några ögonblick av Bröderna Marx-humor och scener som får kommentera eller förklara sig själva hackar upp handlingen ibland. Jag blir också besviken på slutscenen, där scenarbetare kommer in till nyblivne statsteaterchefen Höfgen i samtida jeans och sneakers. Hänvisningen till de porträtt av tidigare teaterchefer som hänger intill scenen blir ett tvångsmässigt sparkande uppåt. Menar de att alla stadsteaterchefer har fått ljuga och sälja ut sig själva för makten? Sådana onödiga gester förtar bara effekten om en verklig protest skulle behövas.

Men i övrigt är Mefisto en pjäs om fascinerande människor i omvälvande tider, väl iscensatt och väl spelad av alla skådespelare, och mycket sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Mefisto

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño

De första sidorna av den här boken gjorde mig begeistrad. Berättelsen om inälvsrealisterna, en grupp av poeter i Mexico, var så fylld med energi och naiv entusiasm, och den humor som uppstår när man ser på det som litet äldre och erfarnare.

Men den ungdomliga energin räcker inte hela vägen. Efter ett tag blir jag litet trött på den pubertala självsäkerheten och sexäventyren. De här inälvsrealisterna som ser sig själva som Mexicos hopp, är de begåvade poeter eller är det bara övermod? Vi får ju aldrig läsa något av deras poesi, så man får väl bestämma sig själv för vad man tror om dem.

Nu innehåller den tjocka volymen tre böcker: som inledning Mexikaner vilse i Mexiko från 1975, som avslutning den direkta avslutningen Sonoras öknar från 1976, och däremellan femhundra sidor De vilda detektiverna som sträcker sig från 1976 till 1996. Den sistnämnda boken är en lång följd av berättelser, från en halv sida till flera sidor, av inälvsrealister eller människor som stått dem nära. Det är bra att de får komma till tals! En del uttrycker den skepsis jag själv för tillfället kände: bitande nedgörningar av inälvsrealisterna och hur de överskattade sig själva. Men det är riktigt spännande hur några av kvinnorna som fanns i bakgrunden i första boken stiger fram och berättar hur de gick vidare med inälvsrealismen och skapade sig en egen litterär karriär på mer solid grund.

Ju mer historien avlägsnar sig från den lilla intensiva litterära scenen i Mexiko City, desto mer intressant blir den. Främst cirklar den kring de två inälvsrealisterna Ulises Lima och Arturo Belano, och den rör sig över den sydamerikanska kontinenten, Israel och genom Europa.

Sammanfattningsvis var det en underhållande historia som tog sig under läsandets gång. Jag kan inte riktigt stämma in i hyllningskörerna för Roberto Bolaños bok, men jag är glad att ha fått läsa om inälvsrealisterna och deras äventyr.

Fler böcker av Roberto Bolaño:
2666
Nazistlitteratur i Amerika 

Sherlock Holmes i bullet time

Det är inte gentlemannadetektiven som stigit fram ur boksidorna för den här filmen. Det är ju en actionfilm med fräcka specialeffekter! En amerikan spelar Sherlock Holmes, men det är ju den begåvade skådisen Robert Downey Jr., som alltid ger tyngd och trovärdighet åt sina roller. Mer finlemmad och med genuint brittisk diktion är Jude Law som Dr. Watson. Vänskapen och samspelet mellan dem båda är ett nöje att se.

Den stillsamt resonerande Holmes har fått ge plats för en rumlare. De knivskarpa analyserna sker i ultrarapid sekunderna innan och under handgemäng, och under fighterna demoleras hela inredningar och ännu större saker. Det är en serie av spännande mord med ockulta inslag som behöver lösas av Londons skarpaste hjärna. Kan det övernaturliga förklaras med logiskt resonemang och vetenskapligt tänkande? Ja, självklart, men inte utan en massa häftig action!

Jag är svag för filmens ruffigt sjangdobla utseende. Herrar i väl ingångna three piece suits och hatt i såväl guldornamenterade interiörer som på skitiga gator är en fest för ögat. Och så gör Irene Adler entré, i form av Rachel McAdams i en skinande blank karamellrosa klänning. Ah, vilken kvinna! Vacker, listig och inte helt pålitlig.

Är man mycket fäst vid Sir Arthur Conan Doyles bild av Sherlock Holmes, får man nog en chock av den här filmen. Om man istället ser det som ett omtag under andra förutsättningar, typ 'Sherlock Holmes Begins', så är det här en underhållande äventyrsfilm med en hel del humor, smarta hjärnor och knytnävar i aktion, och så en öppning för en uppföljare, förstås.

Flickor i uniform på Kulturhuset

Girls in uniform heter utställningen av Hyun-Jin Kwak. Ja, fotona visar flickor i uniformer, och de är fascinerande. Uniformen gör dem anonyma, och även om de är så unga att uniformerna är skoluniformer, så vandrar tanken till uniformen som en detalj i en militär styrka. Vad är flickorna klädda för? På en del av bilderna är de inte i skolan utan står i ett dike eller leker nära en pendeltågsräls. Är de ute på uppdrag? Vad då för uppdrag? De kanske ändå är en armé med ett mål de inte själva känner till.

På några av bilderna ser flickorna verkligen ut att vara i en skola, men inte på lektion. I en serie av bilder står de framför en stark lampa, så att deras skuggor sträcker sig mot ett öppet fönster eller ett dörrhandtag. I en efterföljande serie av bilder finns en annan flicka med som objekt i skuggleken.

Jag kommer att tänka på Rita Lundqvists stiliserade målningar av flickor i situationer som påminner mer om hot än lek. När hotet kommer från någon som man brukar se som oskuldsfull känns det ännu mer allvarligt. Hyun-Jin Kwaks fotografier är inte riktigt lika skrämmande, men ändå fantasieggande.

Länk till Kulturhusets sida om Hyun-Jin Kwaks utställning

The Informant!

Det är tidigt nittiotal, så tidigt att detaljer från 80-talet hänger kvar - powersuits, tuffa frisyrer och detaljer som skulle vittna om styrka men idag mest ser gulliga ut. Förkortningen HFCS har en del i handlingen, men får till största delen passera obemärkt såväl i filmen som i dagens diskussioner, fastän det finns röster som talar om HFCS och företagen som framställer det som storbovar i fetmaepidemin.

Huvudpersonen Mark Whitacre (Matt Damon) arbetar som chef på ett av de här bolagen, ADM. Under hans inledande inre monolog småskrattar jag litet och tänker att han nog är ingenjör (han är biokemist). Jag är ingenjör, och jag både uppskattar och skrattar åt hans sätt att litet besserwissrigt klassificera och analysera det han ser.

Whitacres karaktär är den centrala punkten i filmen. När omständigheterna och hans fru driver honom till att berätta om ett världsomfattande samarbete mellan lysinproducenter om att hålla priserna uppe, startar det ett händelseförlopp som jag ser på olika sätt beroende på om jag tror honom eller ej. Är han en bifigur som uppfinner konspirationsteorier för att få uppmärksamhet och ära? Långa perioder beter han sig så att jag tror det. Eller är det just hans sort av obemärkta siffernissar som är verklighetens hjältar, när de ser något som inte går rätt till och vill få
rättvisa?

Det är inte i Whitacres spionarbete för FBI som spänningen i filmen ligger. Den stora behållningen ligger i hans osannolikt roliga inre monologer, och i hur chockerande naivt han beter sig. Hemliga kontrakt och pengar under bordet, jo, jag tackar jag! Alla skådespelare i filmen är mycket bra i sina roller, och samarbetar för att göra filmen riktigt kul och sevärd.

Lärare för livet på Stadsteatern

Jag gissar att åskådarna består av fler lärare än vanligt, även om de beter sig mer som elever - småpratar mellan scenerna och tappar vattenflaskor och annat som skramlar. På scenen står lärarna på Sturehovsskolan; man hinner med planering inför höstterminsstarten, avslutning innan jul, skolavslutning till sommaren, och pågående diskussioner däremellan. Jag lyssnar på kommentarer från de övriga i publiken för att höra om de känner igen sig. Några säger att det är som direkt ur verkligheten, andra att de bara visar upp de mest extrema personligheterna, inte de normala.

Jag, jag tycker att det bara är typer som visas upp på scenen. Stadsteaterns normalt så begåvade skådespelare får inte liv i de roller de fått, och det är inte så konstigt. Såväl personligheter som repliker är alltför banalt tillyxade, speciellt den förutsägbara indelningen på den politiska högervänsterskalan. De enda trovärdiga personerna på scenen är den sylvassa karriärkvinnan Tove (Kajsa Ernst) som dock inte hinner med allt jobb som hör till att vara rektor; den stolta Margareta (Marika Lindström) som väcker min sympati fastän hon är så hård; och framför allt Kjell, som har en handlingsplan för allt som än kan hända. Niklas Falk fångar honom på pricken i personligheten, tonfallet, det rufsiga skägget och sin lufsande gång.

Som sagt är dialogen tunn och man får litet för många skratt på billiga poänger. Fast visst är det roligt när rektorn, berusad på lådvin, upprepar att det största problemet med skolan är lärarna, och eftertryckligt ropar "LÄRAR...JÄVLAR!" innan han tippar omkull. Jag är glad att få se en pjäs som vill beskriva en vardag som nästan alla kan känna igen, men den här pjäsen är bara hälften så bra som den kunde varit.

Fotnot: På scenen sitter en cellist, Anna Wallgren, som spelar mellan scenerna. Även om jag inte tycker att musiken tillför själva pjäsen någon extra dimension, finns det nästan ingen gräns för hur mycket jag uppskattar det varje gång Stadsteatern har levande musiker på scenen. Tack!

Länk till Stadsteaterns sida om Lärare för livet

Hurt Locker

Teamen som desarmerar bomber i Irak består av tre personer: en som är experten på själva desarmeringen, och två som håller uppsikt under tiden. Den som desarmerar bomben är också teamledare. Scenerna är så tuffa och så spännande att jag blir lockad att anmäla mig som frivillig. Efter att ha lagt några svettiga minuter på att desarmera en kraftig bomb drar man i den röda utlösarsladden, ser att den är ihopknuten med en massa liknande sladdar, drar hårdare i de röda sladdarna, och finner sig stå i en cirkel av ett halvdussin lika grova bomber. Läskigt.

Teamledaren för Commando Bravo, Sgt William James (Jeremy Renner), har desarmerat 873 bomber, säger han. Hur känns det att ha undgått döden så många gånger? Ha räddat ännu fler liv? Sgt James är teamledare, men ingen lagspelare. Han ger sig sällan och tar stora risker för att lyckas. Även om det är han själv som tar de största riskerna, utsätter han sina teammedlemmar för situationer som de velat undvika. Det är svårt att veta hur stor del av självsäkerheten som är övermod.

Även mellan uppdragen är trycket högt. En dödande kula kan komma visslande när som helst. Filmen visar hur den konstanta spänningen påverkar männen. Både psykologin och de dagliga händelserna gör atmosfären tät. Utan att reducera de komplicerade förhållandena till vanlig action är en spännande film från början till slut.

Kvinnor utan män av Shirin Neshat

Det stora Galleri 5 på översta våningen i Kulturhuset är nästan tomt. På väggarna finns diskreta pilar som pekar in i visningsrummen för de fyra olika filmer av Shirin Neshat som visas, åtföljda av skyltar med text som förklarar vad filmen visar. (Filmerna är bara delvis textade.) Varje film är en skildring av ett kvinnoöde ur boken Kvinnor utan män av författarinnan Sharhnush Parsipur.

Först sätter jag mig för att se berättelsen om Zarin som jobbar på ett horhus. Hon är så tunn och smal att hon nästan inte ser mänsklig ut. Med rynkad panna ser hon ut genom fönstret när männen vältrar sig över henne. En dag tittar hon upp på mannen framför henne - och han har inget ansikte! Jag blir lika skrämd som hon. Zarin ger sig ut på gatorna, hon går till ett bad och försöker skrubba sig ren, men ser bara ansiktslösa män omkring sig.

Nästa film jag ser handlar om lilla oskuldsfulla Faizeh, som drömmer om kärlek och bröllop. Men det hjälper henne inte att försöka följa reglerna; hon blir förföljd och våldtagen under tårar. Huset hon lämnat för att gå i skogen är ändå en fristad full av kvinnor som förbereder en bröllopsfest, och även Zarin från den första filmen har fått komma dit och vilar ut i en soffa.

De två filmerna är sorgliga historier från ett samhälle där män och kvinnor bara möts under några minuter i en våldsam sexualakt. Mahdokht i den tredje filmen vill bli ett träd, föröka sig könlöst och få en massa barn. Skogsgläntan där hon befinner sig verkar rofylld, och det dyker upp en massa små barn i stickade kläder, gula och ulliga som pollen. De leker ringlekar och har det roligt ett tag, men barnen ger sig av och kommer tillbaka med mer hotfyllda än kärleksfulla steg.

Vilken tur att jag missade filmvisningen närmast ingången, och ser den berättelsen sist. Under statskuppsåret 1953 ger sig Munis ut på gatan för att ansluta sig till demonstranterna. Det är svåra tider och utgången av statskuppen kommer inte att glädja Munis. Men vi ser henne ligga intill en skadad man på ett torg, båda orörliga som dockor, talandes med varandra i tankarna. Äntligen ett möte mellan två människor som försöker förstå varandra.

Den kala utställningsytan mellan visningsrummen är ödslig, men om jag blinkar kan jag tänka mig några buskar och parkettgolvet täckt med färgade blommor. Kanske konstgjorda växter, kanske oregelbundet utspridda, men ändå den trädgård som Shirin Neshat erbjuder de pressade kvinnorna i filmerna hon gjort.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

My Little Blue Dress av Bruno Maddox

Vilken dröm för en förläggare, en berättelse av en kvinna som föddes den första januari 1900 och har upplevt de allra mest spännande händelserna under det tjugonde århundradet! Det är startpunkten för boken My Little Blue Dress. Men från första sidan är det något som inte stämmer med berättelsen; språket hackar och historien är full av anakronismer, och när författaren själv kommer på det några sidor senare kommer en komplicerad förklaring som gör berättelsen ännu litet mindre sannolik. Hmmm...

Ganska snart avslöjas det att boken i själva verket skrivs av någon annan, någon som bara har en natt på sig att bli klar. Då hinner man inte gå tillbaka och skriva om! Och man hinner inte kolla upp fakta om det man skriver om, utan kastar ned några stereotyper per årtionde, mindre detaljerat och mer otroligt allteftersom åren går.

Halv spoiler: I själva verket är boken skriven av den hundraåriga kvinnans granne i New York, en man med namnet Bruno Maddox. Efter hundra sidor dyker han upp i handlingen och börjar ta plats i damens memoarer. Åh, hon har så mycket gott att säga om honom och hans omvårdnad om henne! Fastän han är en så osäker stackare! Han klantar sig gång på gång, men den lilla damen vet ju varför och hon förklarar det så väl för oss. Så väl så att hela boken skulle kunna tas för ett försvarstal för Bruno Maddox.

Det här upplägget låter jättekul i teorin, och jag hade kunnat gilla det. Men resultatet blir istället en väldigt splittrad bok, och humorn ligger på en annan nivå än vad som roar mig. Bruno Maddox och hans försök att hanka sig fram på den hippa mediescenen i New York är inte så intressanta. Det blir litet tjatigt att läsa om hans misslyckanden, och ursäkterna för hans beteende räcker inte till. Jag börjar fundera på om jag är trött på ironi och metalitteratur, men jag tror inte det. Det är bara den här boken som inte är tillräckligt bra. Med all sin modernitet och 'fingret-på-pulsen'-känsla, har den redan blivit gammal.

Det vita bandet av Michael Haneke

Bröderna Grimms sagor, om barn och för barn, är ofta skrämmande och hårda i originalversionerna. Snövit, Askungen, Hans och Greta - barn som plågas, misshandlas, lämnas att dö av sina föräldrar. Det är ingen nyhet att barn behandlas illa ända in i vårt sekel, men vi har äntligen börjat ta avstånd från det och kan välja att uppfostra våra barn med kärlek.

Michael Haneke visar däremot i Det vita bandet en by där orimliga och omänskliga bestraffningar har format människorna. De tuktade barnen har vuxit upp och fortsätter med att plåga sina egna barn. Alla vet sin plats i det lilla feodala samhället, och det är rädsla och hot som bibehåller strukturerna. Men så många former av hot och rädsla! Varje familj har sitt eget variant av sträng barnuppfostran.

Det känns nästan inte som en överraskning att några av bygdens invånare, ibland de allra minsta och svagaste, utsätts för riktigt hemska illdåd. Att människor växer upp med drakoniska regler, liten utsikt till förlåtelse och inget hopp om förändring, skapar en stämning som i en tryckkokare av ilska och knytnävar. Bara här och där ser man glimtar av kärlek och omtänksamhet, dolt under en bister uppsyn. Det är de ögonblicken jag hänger fast vid; skönheten i hoppet om att man ändå kan se det goda. Historien är vackert filmad, och scenerna ger en god föreställning om livet för människorna som skildras. Trovärdigt, hemskt och fängslande.