Replikerna i Samuel Becketts pjäser faller ofta som poesi. Upprepningar av uttryck,omtagningar av scener, ett poetiskt flöde av ord som skapar stämningar. Pjäsen Ur ett övergivet arbete, slår det mig, är som ett musikverk, där stycken med olika struktur och innehåll följer på varandra.
När pjäsen börjar ligger svag belysing på publiken och totalt mörker över scenen. Mörkret är så djupt att det inte går att se några detaljer. Långsamt tänds ljuset över den namnlöse berättaren i pjäsen, längst bak på scenen, men inte helt. Som en ljus silhuett utan ansikte rör han sig långsamt, lyfter en arm i taget, och det är nästan kusligt. Om jag inte sett Ingvar Kjellson gå in till scenrummet innan så hade jag nästan kunnat vänta mig ett odjur som stiger fram ur skuggorna.
De första orden är funderingar om slut. Tänk om allt det här skulle ta slut. Några hasande steg längre fram i ljuset går berättelsen över i en minnesbild av en dag som pojke. Han ser mamman, han ser en vit häst, han irriterar sig på småkryp och insekter, och så stiger den här svåra vreden upp i honom. Vreden, våldsamheten, den onda halsen, värken i örat: detaljer i hans berättelse upprepas, får större tyngd och vittnar om ett långt och ensamt liv.
Ingvar Kjellson gör rollen fantastiskt. Ålderns trötthet och långsamhet visar han upp i hela sin kropp och alla rörelser, och monologen är som om den kommer direkt ur hans erfarenhet. Jag skall inte jämföra mig med den ovanligt höga andelen pensionärer i publiken, men när jag gick ut hade jag en känsla av sorg över min egen dödlighet. Föreställningen skapade en svindel som gör ont, men det var mest av allt en stark upplevelse.
Länk till Dramatens sida om Ur ett övergivet arbete
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar