fredag 22 januari 2010

Barberaren i Sevilla på Operan

När man läser sammanfattningen av handlingen och förhistorien, förstår man varför opera verkar löskopplat från verkligheten. Jag tänker inte ens försöka sammanfatta den. Men i centrum står en spirande kärlekshistoria, en otrevlig förmyndare som vill ha flickan för sig själv, och en listig filur som hjälper kärleken att nå fram. Och när historien spelas upp, med vacker musik och mycket humor, känns alla scener helt förståeliga.

Rollen som förste älskare, Greve Almaviva i flera förklädnader, sjungs av Klas Hedlund. Hans känsliga röst håller inte i alla lägen, men gör sig utmärkt i de vackra kärleksballaderna med sparsam orkestrering. Starkare är Ola Eliasson som Figaro, som sjunger sin berömda aria så frejdigt att jag förlåter att han missar någon ton här och där.

Helt felfri är Susann Végh som Rosina, med en vacker röst vars tremolo som förgyller de rätta ställena. John Erik Elebys starka bas är också ett nöje att höra.

Den lättrörliga och charmiga scenografin gör mycket till för att skapa stämning i varje scen. Framför allt får komedin i operan stort spelrum, och det är riktigt kul. Koreografin är livlig och rollerna busar ständigt med varandra. En historia om en kvinna som skall giftas bort mot sin vilja skulle kunna vara hemsk, men här behöver vi inte oroa oss utan bara luta oss tillbaka och skratta.

Länk till Kungliga Operans sida om Barberaren i Sevilla

3 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Opera på en fredagskveld, så herlig! Jeg har aldri sett Barbereren, men kjenner jo musikken.

Hermia sa...

Åh den är härlig Barberaren! Så fint du sett den nu i vintermörkret. För snart fem år sen såg jag ett gästspel på teatern i Gävle av operan. Det var Norrlandsoperan, i regi av Philip Zandén som förlagt handlingen till ett hönshus. Det kan ha varit den första opera jag såg i helt format (som inte var i konsertform). Tyckte det fungerade riktigt bra m tuppkammar etc. Även om det låter knasigt.
Trevlig helg!

Jenny B sa...

Hmm, tuppkammar! Ja, de sprätter en hel del, herrarna! Men det fanns bara två kvinnor på scenen, så det lär ha varit många tuppar i den versionen.

I alla fall är musiken så vacker och lättlyssnad att man blir glad av operan!