Changeling

Det är en så spännande och sorglig historia som berättas: Christine Collins (Angelina Jolie), ensamstående mor, förlorar sin son - en dag när hon kommer hem är han bara försvunnen. Efter fem månader meddelar polisen att de äntligen har hittat honom! Men när pojken kliver av tåget, ser Christine att det är ett annat barn, inte hennes Walter. Fler och fler detaljer bevisar den saken för henne; han är 8 cm mindre än sist hon mätte honom, tandläkaren berättar att hans tänder ser helt annorlunda ut.

Men den korrupta Los Angeles-poliskåren vill inte medge att de har gjort ett misstag, och skyller pojkens tillstånd på traumatiska upplevelser under bortovaron, ja till och med på att Christine har misskött honom. Ju mer hon insisterar på att hon har rätt, desto större olägenhet blir hon för poliskåren. De smusslar till och med in henne på mentalsjukhus för att få henne ur vägen.

Jag har sett så många bra filmer på sista tiden, så jag har nog blivit bortskämd med goda berättelser. Från första scenen och första replikerna kändes Changeling styltig och tråkig. Dialogen verkar skriven av en tioåring. Skådespelarna står på sina platser och pratar, eller går litet fram och tillbaka om regin säger så. Så många scener skulle kunnat vara andlöst spännande, men staplas på varandra utan eftertanke.

Historien utvecklas, och det händer fler saker i filmen. Efter vad som kändes som fyra timmar trodde jag att den började närma sig slutet. Men när jag tittade på klockan såg jag att det var 40 minuter kvar av filmen. Fyrtio minuter till! Jag kände att jag bara inte skulle klara av det utan att börja sucka ljudligt efter varje replik. Personernas öde berörde mig så litet, att jag inte brydde mig om hur det skulle gå för dem. Jag reste mig upp, trängde mig förbi stackarna i fåtöljerna bredvid och gick ut. Jag har aldrig gått ut från en film förut. Missade jag något viktigt under den sista tredjedelen av filmen? Don't know, don't care.