Estetiskt vackert, innehållsmässigt fruktansvärt. De animerade bilderna i Waltz with Bashir är fascinerande. Ari Folman, som skrivit och regisserat filmen, tjänstgjorde i den israeliska armén under kriget i Libanon i början av 1980-talet, men han minns ingenting alls av det. Han minns
permissionerna och ex-flickvännen som nyss krossade hans hjärta, men inget av sin tjänstgöring. Han börjar söka upp sina gamla kamrater från regementet för att höra deras berättelser och få ledtrådar till sin egen roll under kriget.
permissionerna och ex-flickvännen som nyss krossade hans hjärta, men inget av sin tjänstgöring. Han börjar söka upp sina gamla kamrater från regementet för att höra deras berättelser och få ledtrådar till sin egen roll under kriget.
De mjuka tecknade människorna som ofta rör sig som i ultrarapid har få men signifikanta detaljer. Varje person har ett distinkt utseende med rynkor och munvinklar som kan avslöja minsta känslorörelse. Man kan lätt känna igen pojkarna från krigsscenerna när de talar in i kameran tjugofem år senare.
Filmen har fått mycket uppskattning och blivit prisad både i Israel och utomlands. Jag blir också imponerad av de vackra, trovärdiga bilderna som jag tror är en god metod för att närma sig fruktansvärda händelser utan att övermannas av äckel och skräck. Men jag blir också litet oroad över distansen den skapar. (Och jag blir irriterad på psykologen-vännens snusförnuftiga förklaringar på allt, som får stå oemotsagda och inte heller fördjupas.) Skall de vackert utförda scenerna lägga sig som ett filter mellan åskådaren och de verkliga händelserna? Nej, tack och lov. Till sist väller de verkliga scenerna fram, tillsammans med Aris egna minnen. Det är då effekten av filmen övergår från ett metodiskt berättande till den råa sanningen, och det är då det gör ont, verkligt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar