I rollen som Richard Nixon är det inte den djuriska attraktionen från Dracula (1979) som Frank Langella visar upp. Däremot har han pondusen av en man som är van att ha omgivningens öra. Langella fyller ut varje millimeter av rollen som expresident, och ur vissa vinklar är han nästan porträttlik. Filmen Frost/Nixon ger oss en Nixon sugen på revansch och på att få berätta sin sida av skandalerna som kantade hans tid som president. När han ställer upp på att låta sig intervjuas av David Frost (Michael Sheen) räknar han med en svag motståndare som kommer att låta honom styra agendan själv. De kommer överens om en serie intervjuer, två timmar per dag utspritt över nästan en månad.
Filmens David Frost spelar högt när han börjar arbeta för att få intervjun med expresident Nixon i hamn. Med en karriär på fallrepet måste han jobba hårt för att skaffa sponsorer, och tvingas ändå satsa ur egen ficka. Michael Sheen gör en van TV-räv med ett ständigt brett grin på läpparna. Men allteftersom problemen hopar sig blir leendet stelare. Michael Sheen är mycket bra på att visa de varierande stadierna av undertryckt panik när sponsorer drar sig ur och intervjuerna verkar gå ur Frosts händer. Han rusar från de krävande inspelningstimmarna till småfirmor för att tigga och be dem om att köpa reklamtid, och försöker hålla humöret uppe när allt håller på att brista. Vid sin sida har han producenten John Birt (Matthew MacFayden) och två researchers, James Reston Jr och Bob Zelnick (Sam Rockwell och Oliver Platt, två av mina favoritskådespelare).
Historien följer mallen för en uppgörelse mellan två personer som har allt att vinna och inget att förlora. Till sista inspelningsdagen drar det ihop sig till en stor uppgörelse framför TV-kamerorna. Scenerna är välgjorda och spännande - kanske litet för förutsägbara. Jag är heller inte riktigt nöjd med hur filmen spelar upp Nixon som en pratglad skämtare. Jag är inte alls emot att man tar sig konstnärliga friheter med ett verklighetsbaserat material, men i det här fallet tycker jag att det blir litet för mycket. Det är ändå en mycket bra film; spännande och rolig, och full av goda skådespelarprestationer.
4 kommentarer:
Precis som jag får intryck av att du verkar tycka så kände jag också att den stora behållningen av filmen var skådespeleriet mycket mer än skälva historien. Den kan man ju i våss mån även om du som de säger naturligtvis tog sig en hel del konstnärliga friheter. jag var på det hela taget ändå mycket nöjd. Trots att jag "visste hur det skulle gå" bet jag ändå nästan på naglarna emellanåt. Trots att jag egentligen inte tyckte att någon av karaktärerna var så väldigt tilltalande eller speciellt sympatisk. fårau äåförståese för dem.
Oj, där valde tangentbordet att lägga av...
Jeg likte den veldig godt. Mange closeups som viste følelser, tanker og reaksjoner - de fikk vist hvordan tv-mediet kunne brukes til fulle.
Jag är alltid tveksam till att se spelfilmer som dokumentärer; det är alltid några detaljer som blir förändrade för att öka spänningen och skapa dramatik. Men det känns som att filmen är ett bra tidsdokument, och framför allt ett gott skådespel.
Skicka en kommentar