lördag 22 oktober 2022

En enastående karriär av Martin Engberg

En exklusiv grupps inofficiella lagar och hierarkier är ännu mer lockande ju svårare de är att följa. Inom akademien beror din framgång ofta tyvärr inte bara på din talang utan på vilken falang du tillhör och vilken auktoritetsfigur du visar lojalitet med. Eller åtminstone vad de övriga tror om dig i de här frågorna. Huvudpersonen Jonas Andersson-Olsson i boken En enastående karriär har inlett sin forskarbana med en husgud till handledare, institutionens stjärna Stefan Larsson, men kollegorna kanske börjar fylla i de övriga tomrummen med egna spekulationer efter en gliring av en större stjärna på litteraturinstitutionen. Och Stefan Larsson har avsagt sig sitt handledarskap och lämnat landet.

De fysiska miljöerna speglar fint den klassresa Jonas A-O gjorde när han påbörjade sina litteraturstudier, och vad som står på spel nu när doktorandskapet svajar. En nyfiken titt in i lokalerna väckte den första studielusten. Kommen så här långt är det också inte bara litteraturämnet i sig som är motivationen utan en önskan att passa in bland de övriga doktoranderna och forskarna, att imponera på dem, att höra till, att lysa som den nya litterära stjärnan. Många läsare kan säkert känna igen den känslan från egna sammanhang.

Det verkar som att handledningen av Jonas genomgående misskötts, för på bokens första sidor sågas hans doktorsavhandling - nej, halshuggs, med elaka blinkningar till den gotiska strömning som han velat närstudera. Orsaken till det är delvis personliga aversioner från opponentens sida, vilket ju sorgligt nog kan förekomma på många ställen och slå det ärliga akademiska kunskapsvärderandet ur sin bana. Men Jonas å sin sida har ytterst svårt att ta till sig såväl diskreta antydningar som högt uttalad kritik, och hans vilja att dundra vidare på vägar andra varnat honom för utvecklas till självsabotage på alla plan: de personliga och de professionella lika mycket.

Men si! Precis som att slumpen och personliga aversioner kan lägga krokben för någons ambitioner, så kan de knuffa in någon på en räkmacka. Kanske har Jonas A-O ytterligare någon chans att glida in och bli en av universitetets interiörer, en kugge i maskineriet som tröskar ned ambition och originalitet till en jämn massa av konsensus? Martin Engbergs bok En enastående karriär är mycket rolig men också oroande.

fredag 21 oktober 2022

Sting My Songs i Avicii Arena 2022

Litet extra rockig låter Message In A Bottle, första låten i konserten med Sting. Han har skrivit så många bra låtar, varav flera av dem under sin tid i Police, så låtar från den tiden varvas också in i konserten och det är bra för dem vill man ju ocks höra. Stämningen växlar, och mot en vacker skyline i bakgrunden kommer Englishman in New York, en lättsam melodi med tänkvärd text, följd av ännu en fin Police-låt, Every Little Thing She Does Is Magic.


Häromåret släppte Sting ett album med nyskrivna låtar som låter nästan typ exakt som flera andra låtar från hans karriär, men visst kan man vara tacksam för att mannen fortfarande ger oss fin musik! Från albumet kommer tre låtar i rad: If It's Love (som kom till som en vissling medan Sting stod och diskade), For Her Love och Rushing Water. De är bra musik, i synnerhet den sista i raden, men det är ändå litet synd att de har trängt ut andra överjordiskt vackra låtar från spellistan, som Wrapped Around Your Finger, I Was Brought To My Senses, It's Probably Me och When We Dance - men alla vi i den stora runda arenan saknar säkert någon favorit trots att vi får höra ett tjog andra i den korta men fylliga konserten.

Några guldkorn vi får istället är If I Ever Lose My Faith In You, Fields Of Gold, Spirits In The Material World (inte Madonnalåten, som Sting mumlar till främsta raden), den upplyftande Brand New Day och vackra Shape Of My Heart.

När bandet spelar So Lonely berättar Sting att inspirationen kom från reggaelåten Everything's Gonna Be Alright, och väver in några rader från den. Desert Rose blir vacker och kraftfull, just som den skall vara. Till sorgliga men fina King Of Pain kommer det in en dubbelgångare - sonen Joe Sumner. När han spelade ett set innan konserten lät han extremt lik sin far men i duetter och stafettsång hör man skillnaden i rösterna.

Det går snabbt i den egentligen kusliga Every Breath You Take men publiken älskar den ändå. Den är sista ordinarie låt men visst får vi litet till: Roxanne, som får växla mellan rockig och baktakt, och så allra siste en lugn och tankfull sång: Fragile, som Sting dedikerar till människorna i Ukraina och kvinnorna i Iran.

torsdag 20 oktober 2022

Hilma

Vem kan förstå Hilma af Klints tavlor? Jag har försökt så många gånger men kan erkänna att jag inte förstår dem. Men jag kommer inte att sluta att försöka. Ett av de många försöken var att se filmen Hilma om Hilma af Klints liv. Kanske, kanske har jag kommit ett steg närmare en förståelse, eller kanske är det min egen inbillning.


Till att börja med finns det några underligheter att vänja sig vid i filmen. Den första är att alla talar engelska, förutom några repliker på tyska och ännu färre på svenska. Men språket flyter på utan problem så det går att vänja sig vid. Den andra underligheten är scener där huvudpersonerna är inklippta i filmer från tidigt nittonhundratal, vilket ger oss en fin bild av dåtidens Stockholm och stockholmare, fast ser litet konstlat ut. Men de gatuscenerna går snabbt förbi, och istället får vi desto fler ljuvliga inomhusmiljöer. Vi får se många hem som ser bebodda ut då de ofta är litet trångt möblerade och inte överdrivet stylade i en enhetlig stil.


Kan man någonstans härifrån finna inspirationen till Hilma af Klints raka streck och perfekta cirklar i klara färger? Men nej, om något så är af Klints konst oftast raka motsatsen till det vi ser omkring henne. Jag får åter igen välja att försöka att på annat sätt förstå de andliga impulser som Hilma af Klint fäste på papper. Utan tvekan är hennes verk imponerande till motiv och genomförande.


Jag var litet orolig att det skulle förta verkens storhet att se en film om skaparens liv. I en film måste man oundvikligen lägga in repliker och sinnesstämningar man inte kan vara helt säker på är sanna, och i värsta fall blandar man in några kontroverser av modernt snitt för att öka intresset för filmen. Då jag vet så litet om Hilma af Klints liv kan jag inte avgöra vilka detaljer som är påhittade och vad som är sant.


Dock är det intressant att se vänskapen och slitningarna i gruppen av fem engagerade väninnor när Hilma fann sitt uppdrag i andarnas tal till henne, likaså att få se skaparglädjen vid tillkomsten av tavlorna, och så de många förklaringarna och icke-förklaringarna av vad de ÄR till människor som inte förstår. Rent fantastiskt är det att få se Hilma af Klints ateljé på Munsö behängd med hennes stora tavlor - de tycks göra sig mycket bra där. Men glimten från utställningen på Guggenheim nästan sjuttio år efter hennes död är en senkommen triumf för Hilma af Klints vision - för en stor och engagerad visas hennes verk i en byggnad som är så lik hennes planer för ett tempel man kan komma.

onsdag 19 oktober 2022

To Paradise av Hanya Yanagihara

Vi lever omgärdade av tankesätt och traditioner som styr oss, ibland omedvetet, i hur vi lever våra liv. En del av traditionerna är lagstadgade, andra beror av omgivningens åsikter. I mitten av allt detta finns det utrymme där vi själva har möjligheten att välja hur vi vill leva. I boken To Paradise är det som att Hanya Yanagihara (noggrant och försiktigt) har rensat undan några av förväntningarna och fördomarna som styr oss idag, för att kunna lägga fokus på andra utvalda delar av mänskliga relationer.

Den digra boken är indelad i tre delar, varav den första utspelar sig 1893. Den andra delen är uppdelad i ytterligare två delar, vilka utspelar sig 1993 respektive ett tjugotal år tidigare. Den sista delen är indelad i tio kapitel om c:a fyrtio sidor var, där hälften utspelar sig under fem årstider 2093-2094 följda av tillbakablickar till händelser femtio, fyrtio, trettio, tjugo och några år tidigare.

I Yanagiharas historia har Amerikas Förenta Stater tagit en annan form, och kring New York finns de fria staterna där homosexualitet är normaliserat och formaliserat till den grad att äktenskap mellan två män eller mellan två kvinnor är vanligt. Vi kan inte låtsas som att det är en utopi med våra ögon mätt, för man talar om Chinamen, Orientals och the Negro Issue, men åtminstone en stor och viktig fördom är i alla fall bortröjd. Men precis som för heterosexuella människor så betyder det inte att kärleken är lätt att få och förstå. Vår huvudperson David Bingham är en känslig person som ofta misströstar om sina möjligheter att finna kärlek, och samtidigt inte kan öppna sitt hjärta för de annars goda män som hans farfar presenterar för honom.

Såväl handlingen som språket i 1800-talsdelen av To Paradise är ornerade och en läsare kan ibland fundera på om alla detaljer egentligen är av vikt för boken som helhet, eller krusiduller som tilltalar halva läsarskaran. Men jo, alla scener och djupdykande tankebanor ger oss den goda förståelsen för David som lägger grunden för valen som skall bli livsavgörande på de allra sista sidorna av berättelsen.

Nästa del utspelar sig också mestadels bland homosexuella män i ett New York som inte fördömer deras kärlek. Vi befinner oss i samma hus vid Washington Square Park som i första delen, och nästan alla namn dyker upp men på helt nya personer. Är de släktingar till dem vi mötte nyss? Det skulle kunna vara så men det känns också som en form av reinkarnation och ett sätt att inte låta någon vara fast i en roll för evigt.

Ett annat samhällskontrakt som Yanagihara också till stor del har undanröjt är det mellan föräldrar och barn. I de flesta berättelserna är det far- eller morföräldrar som tar hand om barnen, så är även delvis fallet för den David Bingham vi möter nu, men dessutom är hans far hemma på Hawai'i en källa till oro och skam, och ett mysterium för oss läsare tills vi får höra hans historia från honom själv. Han lever istället överlastad av förväntningar på vad han borde ha gjort, blandat med besvikelser över vad han har misslyckats med, och det är tur att Yanagihara inte spelar på känslosträngarna för det är lätt att leva sig in i trycket han lever under.

Sjuttio år från nu har staten gjort sitt till för att eliminera ytterligare några konventioner och göra det både lättare och svårare att leva. Människorna är hårt reglerade, maten är ransonerad och lägenheter tilldelas gifta par i olika zoner beroende på var man förtjänar att leva. Det kanske är lättare att lita på en stat med diktaturfasoner när åtgärderna motiveras av de återkommande pandemierna, behovet av att isolera nya smittade och av att de som inte blivit sterila hjälper till med återväxten av befolkningen. Därtill gör den globala uppvärmningen att man måste spara på vatten och ofta gå i klumpiga, kylande dräkter för att inte ta skada av värmen.

Det är också lättare att lyda drakoniska regler när det är allt man känner till. Charlie, vår sista huvudperson, har vuxit upp med dem och förväntar sig inget annat. I tillbakablickarna ser vi hur hennes farfar Charles är med och skapar de nya reglerna men steg för steg inser att de tar dem mot ett totalitärt samhälle utan återvändo. 

Efter den första, sirligt skrivna delen från 1800-talet flyter språket i boken lätt. Något man får acceptera i To Paradise är att mycket av handlingen berättas i långa brev vilka kanske är litet för långa och välskrivna för att vara trovärdiga, men å andra sidan är mycket goda delar i berättelsen. Det gladde mig att efter att boken var utläst upptäcka att Hanya Yanagihara varit inspirerad av Michael Cunninghams fascinerande bok Specimen Days, eftersom det var just den som jag kommit att tänka på då och då under läsningen. Men trots likheter i struktur och några få detaljer är To Paradise en helt självständig bok och mycket tänkvärd. Några av huvudpersonerna gör i viktiga situationer val som i de allra flestas ögon är riktigt dåliga, men det är en god författares styrka att vi just då kan känna med dem och veta att de väljer efter sitt hjärta och att valet kanske är det rätta fastän det leder fel.

tisdag 18 oktober 2022

Eld på Dramaten

Kompisgängen från skoltiden håller inte alltid ihop genom vuxenlivet. Men Ramzi, Ramona, Pilar och Leon har hållit kontakten, till stor del för att de ses varje år och i en ritual eldar upp saker (eller känslor eller tillstånd) som de vill bli kvitt. Inte riktigt varje år, de har hoppat över några gånger nu, men i år vill Ramzi verkligen komma iväg. Han har förberett väl med allt de behöver.


Men i gläntan där de brukar hålla sin ritual finns en annan person, en som känner dem fastän de inte känner igen honom. Johan är storebror till Marko som också var deras klasskamrat. Långsamt börjar de erkänna att de kommer ihåg Marko, men att de skulle ha varit hans bästa vänner - nej, så var det väl inte?


Jo då, när Johan äntligen har gått brister kompisgänget ut i nedvärderande omdömen om Marko och Johan. Vi kan se och höra på Johans stela tal och rörelsemönster och tänka oss att lillebrorsan Marko var likadan, också en udda liten unge. Men i minnena som väller fram blir det tydligt att Ramzi och han faktiskt var bästa vänner, fram till något hände som skilde ut Marko och förde in honom på en sämre bana i livet.


Då och då bryts det ut en sidofigur ur handlingen som i sin egen monolog får ge en annorlunda bild av de fyra huvudpersonerna och vad som just hände. Det blir som en extra kommentar till ett av pjäsens tema, hur vi ser på varandra och oss själva. Monologerna hinner faktiskt ge mer djup åt de personerna än vad vi hinner höra om huvudpersonernas liv i deras dialoger. Men kanske är vi också för oroade av något annat för att kunna fokusera på kompisgänget vid elden: i andra korta scener ser vi vad Johan sysslar med i bakgrunden. Medan kompisgruppens eldritual börjar bli riktigt allvarlig lägger Johans göranden en extra stressfaktor till handlingen, och även när vi börjar kunna gissa hur det skall gå är det överraskande och kraftfullt genomfört.


Det finns en ramhandling till hela historien som inleder och avslutar, och som jag tycker är onödig av flera skäl; dels för att den skapar litet extra och onödig splittring i handlingen, och dels för att språket just där är så banalt och tillgjort. Men i övrigt är pjäsen helgjuten och starkt framförd av alla medverkande på scenen.


måndag 17 oktober 2022

Lord of the Rings: Rings of Power

Precis som i historieböckerna finns det i Silmarillion och i fotnoterna till andra böcker i Tolkiens värld stora skeenden som är komprimerade till några meningar. En läsare kan skumma dem snabbt, eller ta sig tid till att fundera över detaljerna i handlingen och livsödena för personerna det berör.


TV-serien Lord of the Rings: Rings of Power ämnar att ge liv åt några av de där fotnoterna och kommer därmed att täcka ett par riktigt spännande passager i Midgårds historia: skapandet av Ringarna och Númenors fall. Serien utspelar sig i Andra Åldern, innan de böcker som redan filmatiserats de senaste åren, men efter en hel del annan dramatisk historia som hastigt (och tyvärr slarvigt) nämns i det första avsnittet. 


Alver lever ju i årtusenden, så därför kan vi redan nu möta några av de viktiga karaktärer som alla redan känner till, Galadriel och Elrond, och efter hand även ett antal andra personer som skall komma att skapa historia. Men det finns också utrymme för några nya karaktärer från de olika folkslagen, från dem som aldrig ens blev en rad i historieböckerna.


Vad som har hänt innan serien börjar är att alverna har fördrivit Sauron från Midgård. Eller har de det? Han har kommit tillbaka flera gånger förr när de trodde att de hade besegrat honom, så det gäller att söka igenom länderna för att se om han finns kvar, gömd, och åter har börjat bygga upp en armé. Men åren har gått och de flesta av alverna har börjat känna sig säkra på att ondskan är besegrad för gott. Dock inte Galadriel. Hon irriterar sina med-alver med sitt envetna sökande, och irriteras själv av hur lätt de andra verkar ta på det möjliga hotet.


Glada, söta hober vill man förstås se, och det får vi, fast de är ännu inte bofasta utan vandrar mellan olika trygga platser och håller sig undan för stora och otrevliga monster. Visst är de matglada och festglada men nomadlivet ger inte lika stora chanser till att leva ut det. Den täta sammanhållningen i gruppen verkar också ganska kvävande och alltför snabb till att stöta ut det som stör. Men som tur är finns det en litet mer nyfiken och äventyrslysten hob, Nori Brandyfoot, och tack vare henne kommer mycket spännande att hända.


I Söderlanden hade Sauron bundsförvanter hos människorna, och alver har hållit ett öga på dem som lever där för att se så att de inte avfaller till ondskan igen. Det retar förstås människorna att vara övervakade av överlägsna alver, och de som är vänskapliga med alverna blir sedda över axeln. Så får vi en nästan-romans mellan den vaksamme alven Arondir och människan Bronwyn, som gärna tar till sig av Arondirs stora kunskaper om medicinalväxter.


Ibland frågar man sig hur många kungar det egentligen finns som strövat iväg från sitt folk och kommer tillbaka under jubel för att leda dem till gamla storhetstider. Men OK, här kommer en till och vi får se hur det kan gå med det. Mer intressant är det att få se mer av orchernas arbete för att bygga upp sin här och erövra landet igen. Tillsammans med Bear McCrearys vackra och ödesmättade musik och det faktum att vi i det här fallet inte vet hur det skall gå, det vill säga vem som skall överleva och vilka slag som kommer att vinnas, ger stort allvar och spänning åt i synnerhet de första avsnitten.


På det stora hela vill jag gilla Rings of Power - det är givande att se nya delar av Midgård och dess historia få färg, form och klang. Dock finns det en del att klaga på, att klaga högljutt på, och främst av allt tänker jag då på hur passagen till och från Valinor skildras. Resan tillbaka till Valinor delas ut till alverna som högsta vinsten på ett lotteri - det är ovärdigt. Men ren historieförfalskning är det när Galadriel talar om hur ljuvlig övergången därifrån var. Nej, bara nej.

Men jo, i slutändan vill jag ändå kämpa vidare mot ondskan i Midgård, så jag ser fram emot fler säsonger av Rings of Power.



söndag 16 oktober 2022

The Robots of Dawn av Isaac Asimov

I The Robots of Dawn möter vi åter igen Elijah Baley och R Daneel Olivaw - återförenade av ett nytt mord på en annan planet som måste lösas av en jordman, av jordmannen Baley. Nu är det ju extra kittlande då Baleys utredning på Solaria blivit filmatiserad och känd på alla koloniserade planeter, inklusive litet extra kuttrasju med den vackra Gladia. Detta faktum är lika irriterande för Baley som att alla han möter påpekar att han inte är lika stilig som mannen som spelade honom.

Ännu ett återseende: det är Han Fastolfe som kallat honom till sin hemplanet Aurora, Fastolfe som först såg Baleys mordutredning i Spacer-kolonin på jorden. Men den här gången är annorlunda: det är en robot som har blivit mördad, eller snarare renderad inkapabel att fungera. Kan man kalla det mord när det gäller en robot, även när det gäller en ytterst människolik robot som här? För roboten det gäller visar sig vara Jander, en lika avancerad robot som Daneel Olivaw och tillika producerad av Fastolfe.

Han Fastolfe är bland de misstänkta för robotmordet och vill förstås bli rentvådd. Därför är det dubbelt irriterande att han insisterar på att han är den ende som är kompetent nog att kortsluta Janders positronhjärna, dels för att han fokuserar misstankarna på sig själv och dels för att hans åsikt om övriga robotutvecklares inkompetens är enögd. Och att boken begär att vi skall ta den på allvar är ytterligare ett lager av irritation, men som alltid i Asimovs robot-detektiv-romaner måste vi ta det på allvar.

De första två romanerna om R Daneel Olivaw och Elijah Baley skrevs på 1950-talet, men The Robots of Dawn som utspelar sig snart efter The Naked Sun skrevs nästan trettio år senare. Uppenbarligen ville Asimov fylla i några luckor i beskrivningen av människans expansion ut i rymden och byggandet av ett galaktiskt imperium, och kanske också återvända till några populära huvudpersoner från tidigare, och allt detta är förståeligt och trevligt för en läsare. Dock är Asimov från 1983 mycket mer mångordig än femtiotalets författare, vilket överlastar hans redan ganska tunna och överplanerade intriger. I synnerhet ägnar han alldeles för mycket utrymme åt auroranernas sexvanor vilket blir både pinsamt och extremt oerotiskt från Asimovs penna.

Många av oss vet vart historien är på väg redan innan Fastolfe nämner att han utvecklar något kallat "psykohistoria", men det är förstås litet kittlande att fortsätta att plocka upp ledtrådar till den större berättelsen. Dock blir det svårare och svårare att tro att psykohistorisk forskning och prediktion kan gå att genomföras, när Asimovs egna böcker har handlingar som hänger på en persons tur eller motgång i en fråga som kan avgöra framtiden för miljoner andra. Men jag accepterar det och läser gladeligen vidare i imperiebygget.

Fler böcker av Isaac Asimov: