Många, många kommer till Hollywood för att bli skådespelare och bli stjärnor. Ett annat sätt att leva av skådespeleriet är, om man man hade en någorlunda bra karriär, att hålla kurser för aspirerande skådespelare. Sandy Kominsky är tillräckligt känd för att på ålderns höst kunna göra just det. Fast visst skulle han vilja ha någon bra mindre roll ibland, tjatar han förstrött på sin agent Norman Newlander.
Gubbarnas småputtriga tjafsade med varandra är den röda tråden i deras vänskap och i serien The Kominsky Method. Sandy Kominsky spelas av Michael Douglas och Norman Newlander av Alan Arkin, och när de småsurt skämtar om sina krämpor hör vi på dem att det är rotat i verkligheten. Fast det kunde gärna vara en tiondel så många prostataskämt och det vore nog.
Kvinnorna i serien är oftast desto mer kapabla. Där finns Margaret, den enda i lämplig ålder i Sandys kvällskurs som han lägligt börjar dejta. Och efter att Normans älskade hustru dött i första avsnittet dyker det upp fantastiska dambekanta i hans närhet, spelade av storheter som Ann-Margret och Jane Seymour.
Det är litet gammaldags kul att höra gubbstruttarna gå på - skämten är inte jättesmarta men hör till sorten som gällde för roligt för några decennier sedan. Det ger serien ett nostalgiskt skimmer, men i övrigt klarar sig herrarna ganska bra i vår moderna värld även när kroppen börjar krackelera - åtminstone så länge man kan väsa en bitsk kommentar om det till sin bäste vän som förstår och rappt brummar något tillbaka.
Gubbarnas småputtriga tjafsade med varandra är den röda tråden i deras vänskap och i serien The Kominsky Method. Sandy Kominsky spelas av Michael Douglas och Norman Newlander av Alan Arkin, och när de småsurt skämtar om sina krämpor hör vi på dem att det är rotat i verkligheten. Fast det kunde gärna vara en tiondel så många prostataskämt och det vore nog.
Kvinnorna i serien är oftast desto mer kapabla. Där finns Margaret, den enda i lämplig ålder i Sandys kvällskurs som han lägligt börjar dejta. Och efter att Normans älskade hustru dött i första avsnittet dyker det upp fantastiska dambekanta i hans närhet, spelade av storheter som Ann-Margret och Jane Seymour.
Det är litet gammaldags kul att höra gubbstruttarna gå på - skämten är inte jättesmarta men hör till sorten som gällde för roligt för några decennier sedan. Det ger serien ett nostalgiskt skimmer, men i övrigt klarar sig herrarna ganska bra i vår moderna värld även när kroppen börjar krackelera - åtminstone så länge man kan väsa en bitsk kommentar om det till sin bäste vän som förstår och rappt brummar något tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar