I åratal har jag varit lockad och samtidigt oroad av tavlorna som Jens Fänge målar. Han målar en annan värld med en egen estetik: färger och mönster som återkommer i golv och tyger, andra varianter på Madonnan med barnet, människor som vecklat in sig i underliga positioner eller står förstrött i rummen med sin skeva arkitektur. Jag har väntat mig att de när som helst skall vända sig om, se på mig med sina stora ögon och fråga vad jag gör där, i deras värld.
År 2020 har färgerna och mönstren i Jens Fänges tavlor dämpats och förändrats litet, människorna blivit litet mer lika oss och hamnat i fokus. Det är både närbilder av ansikten och hela kroppar som möter oss - men ofta upp och ned. Obesvärat upp och ned som ett eget motiv, eller också kan ett porträtt vara dubblerat med en svartvit uppochnedvänd kopia/systerbild.
Inuti tavlorna återkommer en annan tavla, en bild av tre flamingoliknande fåglar som rör varandra med näbbarna. Även om jag inte kan tolka motivet gillar jag det; det känns som att det här är den viktigaste eller trendigaste bilden för personerna i Jens Fänges senaste bildvärld. Det gör dem ännu mer främmande för mig och det är den kittlingen jag gillar mest.
Det är också därför som min favorit bland bilderna på utställningen är Asyle de Nuit både för den fantasieggande titeln och motivet: en person som håller ett barn, båda med ryggen mot betraktaren och vända mot några dekorerade husfasader som kanske kommer att släppa in dem och ge dem en plats för natten.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen Ljusår
År 2020 har färgerna och mönstren i Jens Fänges tavlor dämpats och förändrats litet, människorna blivit litet mer lika oss och hamnat i fokus. Det är både närbilder av ansikten och hela kroppar som möter oss - men ofta upp och ned. Obesvärat upp och ned som ett eget motiv, eller också kan ett porträtt vara dubblerat med en svartvit uppochnedvänd kopia/systerbild.
Inuti tavlorna återkommer en annan tavla, en bild av tre flamingoliknande fåglar som rör varandra med näbbarna. Även om jag inte kan tolka motivet gillar jag det; det känns som att det här är den viktigaste eller trendigaste bilden för personerna i Jens Fänges senaste bildvärld. Det gör dem ännu mer främmande för mig och det är den kittlingen jag gillar mest.
Det är också därför som min favorit bland bilderna på utställningen är Asyle de Nuit både för den fantasieggande titeln och motivet: en person som håller ett barn, båda med ryggen mot betraktaren och vända mot några dekorerade husfasader som kanske kommer att släppa in dem och ge dem en plats för natten.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen Ljusår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar