Var det den Helige Ande som styrde kardinalernas händer när de lade sina röster? Nu har den Heliga Katolska Kyrkan fått den yngste påven någonsin, Lenny Belardo, och han är inte den kompromisskandidat många trodde att han skulle bli. Han viftar undan formalia och väljer att göra saker på sitt eget sätt redan från första dagen. Till sin högra hand tar han in Syster Mary, kvinnan som tog hand om honom på barnhemmet där han växte upp. Men hon är hans tjänarinna, inte hans sammansvurna; vid ett tillfälle avslår den unge påven vad hon föreslår (som Jesus Kristus tillrättavisade Petrus) och vi får också se Syster Mary nysta i det Påve Pius XIII inte vill se i bakgrunden.
För påveämbetets kontinuitet på gränsen till stagnation står Vatikanens statssekreterare kardinal Voiello, en utmärkt kandidat till nemesis med sin italienska accent och lilla läspning som ökar irritationen i hans invändningar. Men kardinal Voiello är ingen ondskefull intrigör, och vår nye unge påve är egensinnig och lynnig och har kanske inte kyrkans bästa för ögonen? Det är ytterst givande att skiljelinjerna mellan gott och ont inte är så tydliga här mitt i vad som borde vara brännpunkten för Guds kärlek och vilja på jorden.
Den objektivt stilige påve Pius XIII vill inte visa sig för folket, inte hamna på minnestallrikar och inte synas som mer än en skugga på Petersplatsen. Det är teologi, trons renhet och lydnaden till Gud som skall stå i centrum. Men när han rör om, vare sig han gör det av övertygelse eller ett ögonblicks risktagande, får vi aldrig vara säkra på att påvens vishet är större än världens motstånd. Vi ser aldrig en självklar rörelse framåt, eller ett uppgivet tillbakafallande i traditioner, och det gör handlingen mer spännande.
Paolo Sorrentinos serie The Young Pope bär på flera likheter med Esther Vilars intelligenta teaterpjäs Die Amerikanische Päpstin, men följer idéerna vidare i tio rafflande avsnitt. Serien är tillika estetiskt tilltalande, med sköna vyer, drömsekvenser och en påve som förvisso är medveten om hur viktigt utseendet är, när han talar till kardinalskollegiet nästan drunknad i ett hav av rött och guldbrokad och den tunga påvliga kronan. Minst lika viktig är seriens musik, såväl den specialkomponerade av Sorrentinos huskompositör Lele Marchitelli som alla inlån ur musikhistorien, från All Along The Watchtower i vinjetten till en välplacerad I'm Sexy And I Know It.
Då och då irriterar det mig hur de många blida ordenssystrarna som utför så mycket arbete i det fördolda blir roliga eller främmandegörande detaljer i de många männens viktiga diskussioner, men det är också en påminnelse om hur absurt det är att föregivet kyska prelater på avstånd bestämmer om aborter - hur "den andra halvan av mänskligheten" skall använda sina kroppar. Dock är det både underhållande och tankeväckande att få se en serie som tar sig an sitt ämne med både allvar och viss respektlöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar