I operans historia är det så många sopraner som dör, tragiskt, i de sista skälvande minuterna. Vi minns dem och deras tragiska öden och framför allt deras vackra, hjärtslitande dödsarior. När så Marina Abramovic samlar sju av dessa hjältinnor och låter professionella operasångerskor framföra deras största scen - är det publikfrieri och för mycket av allt på samma gång?
Nej, faktiskt inte, faktiskt tvärtom. Varje kvinna tar plats på scenen och sjunger ut sin sorg, sin oro, ibland sin lycka och sitt hopp som vi lyssnare vet är förgäves. De flesta av oss åskådare känner deras historier sedan innan, men friläggs deras död och det ger den faktiskt mer tyngd och sorg. Inramad av operan brukar man förstås också bli gripen av det sorgliga slutet, men där är det också det gångjärn kring vilket hela operan roterar, något förväntat och oundgängligt. Fristående kan vi lyssna på orden och förfasas över att en människas liv är på väg att släckas.
Den visuella uppställningen är att en film projiceras på en tunn duk hängd över den stora scenen på Bayerische Staatsoper, med musikerna i orkesterdiket. Sångerskan stiger fram och sjunger, fullt synlig bakom skynket på scenens vänstra sida. På den högra sidan ligger Marina Abramovic stilla i en säng, och det är även hon och Willem Dafoe som agerar i filmerna vilka illustrerar sångerna.
Först hör vi och ser vi Violetta från Verdis La Traviata, liggande på sin dödsbädd och med Alfredo sittande på sängen. Nästa scen tillhör Floria Tosca, och innan vi ser henne långsamt falla från sitt torn håller hon kroppen av sin älskade Cavaradossi i famnen. Nu blir det tydligt hur smärtan och sorgen fyller kvinnan i hennes sista minuter.
Härnäst möter vi Desdemona som oroligt sjunger Hell Dig Maria medan Otello kommer in till henne och med en plågad men vacker min metodiskt lindar riktiga boaormar kring hennes hals och huvud. Alla filmsekvenser är inte lika lyckade, men alla arior är drabbande då man läser librettot medan de skickliga, inlevelsefulla sångerskorna ger dem - för en stund - liv: Cio-Cio-San från Madame Butterfly, Carmen, Lucia di Lammermoor och så allra sist Maria Callas paradnummer, Norma och hennes bön Casta Diva, där Norma och Pollione långsamt, som i motvind, tar steg för steg mot elden som skall sluta deras liv.
De sju ariorna är sammanflätade med meditativa ord av Marina Abramovic och musik av Marko Nikodijevic, vilken efter den sjunde döden fortsätter då Maria Callas i form av Marina Abramovic stiger ur sin säng på scenen efter en koreografi som hon efter ett tag kliver ut ur. Det är hennes egen död vi ser, och det är förstås oundvikligt att denna scen är så mycket svagare både musikaliskt och innehållsmässigt. Efter alla praktfulla och gripande dödsögonblick hon gestaltat på scenen, kan hennes verkliga död mäta sig med dem eller känns den som en besvikelse? Det får vi aldrig veta.
Men de sju sångerskorna, som hela tiden varit klädda i enkla sköterskedräkter, kommer in och städar och täcker möblerna med svarta slöjor. Vi kan hoppas att musiken och operans livsöden varit till tröst för många som tyvärr varit alltför ensamma i sina liv och i sina sista ögonblick.
Och det var inte slut där. Sist kommer Marina Abramovic in helt klädd i guld medan vi hör en inspelning av den fantastiska Maria Callas själv, än en gång i den ljuvliga Casta Diva. Efter alla de sju bitterljuva livsöden vi sett kan vi än en gång fokusera på orden frilagda från sitt sammanhang: en vädjan om fred, invävd med hoppet om kärlek och överjordiskt vackert framförd.
Länk till 7 Deaths of Maria Callas på Bayerische Staatsoper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar