Real Life av Brandon Taylor

I en scen tidigt i boken beskrivs i detalj ett picknickbord, spilld tacosås, hur fettet tränger igenom servetterna som skall torka upp såsen. I samma detalj har vi fått historien om hur Wallace kom dit, inte bara vandringen till bordet utan vägen genom vänskapen med dem som sitter där, och likaså hur samtalet flödar både lättsamt, retsamt och argsint. Det förstärker intrycket av att Wallace är instängd med sig själv fastän han sitter mitt bland vänner.

Under handlingens gång kommer vi att få se många genuina uttryck för vänskap och omsorg om Wallaces känslor, men vår huvudperson är en man som är pressad från alla håll och aldrig har fått gensvar för sin oro och smärta. "It's fine, it's fine" hör vi gång på gång fastän han (och vännerna) mår allt annat än bra.

Wallace och de flesta andra i vängruppen är doktorander i biokemi. Doktorandtiden betyder för många åratal av press på sig att prestera, med många motgångar och i värsta fall rivalitet som gränsar till sabotage. Flera av vännerna är homosexuella, som Wallace, men ingen annan är svart. Hans hudfärg sticker ut på det mestadels helvita universitetet i Mellanvästern, på sin institution och i kompisgruppen. Påfallande ofta i alla dessa sammanhang blir han utmålad som syndabock. När det händer följer han inövade vanor: ursäkt, ursäkt, acceptera anklagelser och förolämpningar, avböja stöd från omkringstående, säga "It's fine".

I glimtar har det undsluppit hur hänsynslöst Wallace behandlades som barn. Mitt i boken spränger allt fram, en naken och sårig berättelse om vad han varit med om, berättat för en osannolik och kanske opålitlig bundsförvant. Men att öppna sig för en annan gör inte alltid sakernas tillstånd bättre, i alla fall inte över en natt. Den som lyssnade kan ha svårt att veta hur hen skall svara. Den som berättar kan ha oklara förväntningar på hur lyssnaren skall reagera. Wallace är sedan gammalt van att ha låga, nej inga förväntningar på sympati, och snarast sticka och stöta ifrån sig någon när hen kommer för nära.

I Real Life får vi nästan aldrig respit från den press som Wallace står under; alienationen från vännerna, doktorandslitet som ett ständigt åskmoln över huvudet, ett begynnande förhållande som kanske är mer farligt än lyckligt. Boken är Brandon Taylors debut, och kanske kunde den stuvats om för att få ett tydligare budskap, men jag gillar också att den inte har det och är glad för denna grymma och trovärdiga berättelse om ett liv under ett tryck som bara skiftar, aldrig försvinner.