Serotonin av Michel Houellebecq

Var befinner han sig nu, Houellebecq-mannen? Har han vuxit som människa eller står han fortfarande och stampar på den plats i utvecklingen som han hävdar är den sanna, den där sexualiteten är den enda drivkraften i livet? Faktiskt både det första och det andra; han berättar för oss en noggrant formulerad teori om kärlek som en illusion drivet av viljan av att få ligga, vilken kommer före eller efter "kärleken" beroende om du är man eller kvinna. Fast strax efter det punkterar han sin utsaga genom att berätta om sina föräldrar, vilka förvisso tycks ha varit knutna till varandra med äkta kärlek - tyvärr av det slaget som lämnade den ende sonen utanför.

Det är faktiskt verklig kärlek och förlusten av den som vår huvudperson Florent-Claude berättar om: den handfull vackra, vänliga kvinnor som har funnits i hans liv och som han har låtit försvinna. Faktiskt inser han till och med att det är hans eget fel, framtvingat av snedsteg eller orimliga förväntningar, och kvinnorna har valt att leva sina egna liv istället för att binda sig till honom. Det är skönt att se den här tidigare blinda fläcken hos Houellebecq - kvinnor vars enda värde både för dem själva och männen är som sexobjekt - lösas upp till något mer realistiskt: kvinnor som klarar sig själva och lämnar otillfredsställda/otillfredsställande män bakom sig.

Florent-Claude har nu inte ens kvar det kravlösa sexet som utlopp för sin uppbyggda frustration, för hans antidepressiva medicin har dämpat lusten ännu mer än åldern och det tilltagande kroppsliga förfallet redan gjort. Han verkar till och med förstå att en Thailandsresa med en massa pippande bara ger en illusion av lycka som gör en mer olycklig. Men självklart punkterar författaren det strax efteråt med att låta en chanserad läkare ge krassa tips om hur hans deprimerade patient Florent-Claude skall överleva de stundande jul- och nyårshelgerna: mest givande vore att tillbringa dem i kloster, men alla gästplatser är redan fullbelagda, så han rekommenderar ändå en sexresa till Thailand.

Just det, i förra boken Underkastelse lekte huvudpersonen med tanken att religionen (Katolska kyrkan) och dess ritualer och traditioner skulle vara räddningen för såväl samhället som honom själv, men förkastade idén för att han inte fick röka på rummet. Nu tar Houellebecq ett steg åt en mer modern frälsningsväg, naturupplevelsen (jag gissar att det kan bli mer av det i kommande böcker) fast ännu mer den traditionella matproduktionen.

En Houellebecqbok skall förstås innehålla många tvärsäkra uttalanden om hur män och kvinnor styrs av sin sexlust, "kuk", "fitta" och "knulla" skall nämnas i långa sekvenser över en sida eller två, och en ny aspekt av livet skall genomdränkas av berättarens deprimerade fatalism. Det förväntar sig läsarna och det ger oss Michel Houellebecq, och det är inte ens chockerande längre fastän han försöker. Mot slutet av boken började jag till och med tycka att hans provokationsutbrott gick på tomgång. Men innan dess hann jag få ett gott skratt mitt i boken av den här tiraden:

... jag behövde kärlek och kärlek i en mycket specifik form, jag behövde kärlek i allmänhet men i synnerhet behövde jag en fitta, det fanns massor av fittor, miljarder av dem på en planet med ändå rätt begränsad yta, det är förbluffande vad många fittor det finns när man tänker på det, det snurrar i huvudet, jag tror att alla män har känt av den där svindeln, samtidigt behöver fittorna kukar, det är i alla fall vad de har fått för sig (ett tursamt misstag som utgör själva grunden för människans njutning, artens överlevnad och kanske till och med socialdemokratins), i teorin går problemet alltså att lösa men i praktiken gör det inte det, och det är så en civilisation dör, utan problem, utan krångel, utan dramatik och med väldigt liten blodspillan, en civilisation dör helt enkelt av leda, av själväckel, vad skulle väl socialdemokratin kunna erbjuda, ingenting förstås, utom evig saknad, ett rop i glömskan.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet
Underkastelse

Förinta